Annons
Bild: 
Björn Öberg

Tacka Luther för välfärden

Efter reformationen utvecklades kyrkan i Sverige till en affär mellan en distanserad Gud och den ensamma människan. Här skriver historikern Lars Trägårdh om hur det blev början till en helt ny typ av samhälle. 

Författare: 

Publicerad:

2017-09-25

År 2000 inträffade den största förändringen någonsin i förhållandet mellan stat och civilsamhälle i Sveriges historia. Efter nästan 500 år av statskyrka förvandlades Svenska kyrkan formellt till en civilsamhällesorganisation, ett samfund bland andra.

Ändå är det inte riktigt så enkelt, vare sig i praktiken eller i lagstiftningen. Till exempel ombesörjer Skatteverket ännu indrivningen av kyrkans avgifter. Ännu viktigare är kanske att för många medborgare förblir Svenska kyrkan just ”svensk”. Den är en viktig del av vår kultur och av vårt gemensamma samhällsbygge.

Kopplingen mellan Svenska kyrkan, Luther och den svenska nationalstaten är både djup och komplex. Det verkar till exempel vara från just Luther som de svenska moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer. ”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral. Det var genom Luther som vi lärde oss att ”läsa i bok” och ”jobba i världsliga sysslor”, vilket har resulterat i ett nordiskt välstånd som är respekterat i världen.

Men kopplingen mellan Luther, kyrka och stat handlar också om hur den svenska nationalstaten cementerades under Gustav Vasa. Detta visas inte minst av hur Luther firades i Sverige jämfört med internationellt på 1600- och 1700-talen. De första svenska reformationsjubileerna var nämligen ytterligt nationellt sinnade.

I den evangeliska världen i stort firade man minnet av att Luther spikade upp sina 95 teser i Wittenberg i oktober år 1517. Detta har sedan uppmärksammats varje århundrade. Men i Sverige valde man i stället att hylla Gustav Vasas roll. Här firades minnet av 1521 fram till 1800-talet i enlighet med det edikt som utfärdades av Gustav II Adolf, i vilket kopplingen mellan reformationen och den svenska nationens oberoende klart uttalades:

 ”I detta ödesdigra läge sporrade Gud vår farfar, hjälten i helig åminnelse, Gustav I, Sveriges konung, som djärvt och lyckosamt grep sig an verket och den 21 januari 1521 började befria det förtryckta fosterlandet genom att fördriva tyrannen kung Christian den II. Gud använde vår förutnämnde farfar som ett redskap att rensa bort det papistiska mörkret ur landet och upplysa dem som älska sitt land, så att de fick se evangeliets ljus …”

Att Luther och Gud skulle ha en speciell relation till just Sverige var dock inte helt problemfritt med tanke på att anspråken på Guds domän, makt och kärlek ofta sades vara universell och inte specifikt Sverigevänlig. Dessutom fanns det många, inte minst bland liberaler och socialister, som var skeptiska mot både staten och kyrkan.

Den ursprungliga hållningen inom arbetarrörelsen var att avskaffa statskyrkan. Som ett led i denna strävan avskaffades 1919 det obligatoriska läsandet av katekesen i folkskolan. Men en mer subtil metod för att oskadliggöra kyrkan gick ut på att infoga den som ett ämbetsverk i statsförvaltningen. Denna mer kyrkovänliga hållning kom under 1930-talet att vinna terräng, påhejad av den socialdemokratiske politikern och prästen Harald Hallén, vars mål var att skapa en folklig, demokratisk och självständig ”lekmannakyrka”, en folkkyrka som ett komplement till den folkhemska staten.

Denna vision av den lutherska kyrkan i en ny, demokratisk och folklig skepnad måste förstås i relation till en annan folklig rörelse: frikyrkorna. Frikyrkorna var den ursprungliga, moderna folkrörelsen i Sverige, en frihetsrörelse som riktade sig mot såväl den världsliga som andliga ordningen, inklusive den lutherska statskyrkan i dess fördemokratiska form.

Ett exempel på den folkliga och demokratiska utmaning som frikyrkorna utgjorde är vad som på 1800-talet kallades för läsandet. De flesta forskare är överens om att Luthers syn på att läsa bibeln på folkspråk har varit avgörande. Många historiker har pekat på betydelsen av att den vuxna svenska befolkningen, trots att landet var så fattigt, i början av 1800-talet till största delen var läskunnigt. De politiska och ekonomiska konsekvenserna av detta var nog inget Luther hade kalkylerat med, men det gör dem inte mindre viktiga.

Inom ramen för statskyrkan handlade läsandet dock främst om att plugga katekesen utantill. Det var mer en fråga om folkuppfostran än folkfrihet. Frikyrkorna ställde den lutherska ortodoxin på huvudet. Läsandet skulle vara kritiskt och aktivt, man skulle tolka och kommentera och inte bara lära sig utantill. ”Målet var inte att lära sig Luther eller Rosenius, målet var att bli en Luther”, som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har påpekat. Denna syn på aktivt läsande inom folkväckelsen kom också att påverka den framväxande arbetarrörelsen där det egalitära bildningsidealet blev starkt.

Samtidigt kom både frikyrkor och andra folkrörelser att ställa stora anspråk, inte bara på individens bildning och skötsamhet utan även på inordningen i de frivilliga föreningarnas och samfundens gemenskapsliv. Och här är vi inne på en synnerligen intressant skillnad mellan folkkyrkan och frikyrkorna. Frikyrkornas löfte om en mer radikal frihet och en mer genuin gemenskap var för många, åtminstone under en tid, svårt att motstå.

Ändå hade folkkyrkan ett par trumfkort att spela med. En av de ledande figurerna inom den så kallade ungkyrkorörelsen, Manfred Björkquist, varnade tidigt för vad han såg som hot mot individens frihet i de trånga och krävande anspråk på gemenskap och inordning som ibland gjordes i frikyrkorna och i de inomkyrkliga föreningsrörelserna. Styrkan i den breda och svala folkkyrkan var, enligt Björkquist, att den inte var en ”sektkyrka” utan att den kunde erbjuda utrymme för en mängd olika fromhetsriktningar, något som han menade att de separatistiska rörelserna inte riktigt förmådde:

”Kyrkan skall ge rum åt den individualistiska typen, som kväljes av varm bönhusluft. Och sådan är kyrkans sköna gudstjänst under de höga valven, att ensittaren där kan vara ensam med sin Gud och ändå bäras af en församling. I kyrkans gudstjänst, där den rätt firas, råder kysk gemensamhet och varm ensamhet. Därför hava väl ock individualisterna känt sig hemma i kyrkans gudstjänstliv.”

För de individer – och historiskt har de visat sig vara ett stort och växande antal – för vilka trånga, krävande och ibland kvävande gemenskaper inte framstår som lockande, kunde stats- eller folkkyrkan vara ett vinnande alternativ. En tillbakalutad och bred gemenskap där nästan alla kan få plats och där kraven på individen är få och små.

Folkrörelserna förde också med sig strömningar från USA som innebar en import av ett mer reformert tankegods, där handlingen framstod som mer central än inom den lutherska traditionen med dess betoning på tron. Inom såväl frikyrko- som nykterhets- och arbetarrörelsen kom tämligen stränga ideal knutna till skötsamhet och arbete, där individens egenansvar stod i centrum, att göra sitt intåg i Sverige. Som kulturskribenten Per Svensson har påpekat, så är det något skumt med det påstått ”lutherska” i den svenska arbetsmoralen. Luthers mest grundläggande tanke, det som definierar hans uppror mot katolska kyrkan, var att tron, och endast tron allena, leder till frälsning.

Med historikern Urban Claesson ligger det nära till hands att tala om en svensk syntes: å ena sidan en luthersk tradition som framhäver tro och underdånighet gentemot staten, å den andra ett anglosaxiskt anstruket spår som hyllar egenansvar, uppstudsighet och kommunitär gemenskap. I denna process har Luther både överlevt och marginaliserats. Som Claesson skriver: ”Om Luther lever kvar i Sverige är det i alla fall inte som den store moralisten. Det svenska skötsamhetsarvet har rötter i en annan protestantisk tradition, där vi långt bak kan skymta drag av Calvins ansikte.”

Spänningen mellan Martin Luther och Jean Calvin bestod och kom även den att överföras och översättas till sekulära former. Än i dag kan man inom socialdemokratin identifiera en spänning mellan statssocialister och folkrörelsevänster som i mångt och mycket handlar om skillnader i synen på staten, individen och vad vi numera kallar civilsamhället. Om den statssocialistiska ådran kombinerar en tendens till luthersk folkuppfostran med en betoning på tro och tillit (till staten) som bejakar en form av individualism, så lever inom folkrörelsevänstern en mer krävande syn på individens ansvar kvar, kopplad till en mer kritisk syn på staten och en entusiasm för självförvaltning och egenmakt i civilsamhällets föreningar och kooperativ.

I detta perspektiv blir frågan om kyrkans sociala roll intressant. I länder som USA och Tyskland har kyrkorna spelat en avgörande roll inom områden som vård, omsorg, skola och universitet. Många av de främsta akademiska lärosätena i USA har konfessionell bakgrund och hela det amerikanska, pluralistiska civilsamhället bottnar i en tradition som inte enbart handlar om religionsfrihet – även om detta är helt centralt – utan även om att kyrkor och samfund har spelat en stor roll för social gemenskap, välfärd och omsorg, utbildning och intellektuell pluralism. I Tyskland och även Nederländerna har den religiösa mångfalden också avspeglat sig i en annan moralisk och institutionell logik vad gäller både välfärdens organisering och civilsamhällets tyngd i relation till (välfärds)staten.

I Sverige kom i stället Svenska kyrkan att tidigt inta hållningen att det var staten som skulle dra det fysiska lasset och att kyrkan snarare hade en moralisk-pedagogisk uppgift. I skriften Vår kyrkas sociala uppgift från 1916 noterar till exempel kyrkoherden Per Pehrsson att kyrkan har en social uppgift. Men trots allt arbete med diakoni (en import från Tyskland) menar han att denna inte gäller vård och omsorg i sig, utan att frammana ett gemensamt ansvarstagande som sedan verkställs av de världsliga myndigheterna: ”Enligt vår kyrkas åskådning tillkommer det närmast stat och kommun att sörja för vården av de nödställda, och kyrkan skall stärka ansvarskänslan härutinnan.” För att förtydliga, höjer han ett varnande finger mot såväl den katolska kyrkan som den anglosaxiska filantropin som inte varande lämpliga för Sverige.

Den svenska statskyrkliga traditionen står alltså i kontrast till kontinental-europeiska och amerikanska perspektiv på relationen stat–civilsamhälle. I jämförelse med dessa samhällskontrakt – där den kommunitära gemenskapen ofta värderas högre än den statliga – tycks det svensk-lutherska tänkandet öppna för den moderna, effektiva, byråkratiska staten på ett helt annat sätt än de andra trosriktningarna.

Konsekvensen av denna hållning är att kyrkan över tid förlorade en del av den sociala betydelse som den tidigare hade för sina medlemmar när socknen och den lokala församlingen var helt central för omsorg och trygghet. I stället kom Svenska kyrkan att allt mer domineras av en mindre social och mer moraliserande logik. Den kyrkliga gemenskapen, om vi ens kan kalla den det, kom till stor del att bli en affär mellan å ena sidan den predikande prästen och den enskilda medlemmen, å den andra mellan en distanserad Gud och den ensamma människan.

Och därmed når vi fram till vad den brittiske författaren Paul Britten Austin, med hjälp av bland annat Ingmar Bergmans filmer, beskrev som ”detta enorma svenska tema”, den plågsamma, allestädes närvarande isoleringen och ensamheten, i Bergmans fall framskriven just i skuggan av en ännu närvarande luthersk kyrka, för Paul Britten Austin mot bakgrund av den jämlika, solidariska men också kyliga svenska socialismen – den sekulariserade lutherdomen.

Den fråga som den nya svenska kyrkan nu står inför är om det svenska samhällskontraktet i allmänhet, och i relation till kyrkorna i synnerhet, är stadd i förändring i en tid då den lutherska enhetsstaten allt mer träder tillbaka till förmån för en mer öppen men också mer stökig samhällsordning.

Jag tror med många att den svenska kyrkan i dag befinner sig mitt i en fundamental förvirring vad gäller identitet, praktik och framtid. Men det finns också tecken på förnyelse som just har att göra med de möjligheter som kyrkans nya ställning i civilsamhället erbjuder. Och detta rör inte minst dess sociala roll, den roll som man gav upp i början av 1900-talet till förmån för statens anspråk på monopol inom välfärdssektorn. En möjlighet är att kyrkan tar på sig rollen som idéburen välfärdsaktör, till exempel genom att erbjuda äldreomsorg med religiösa förtecken. I detta fall finns många förebilder att luta sig mot i den övriga evangeliska världen.

Flyktingkrisen under hösten 2015 har också lett till en rad sociala och politiska initiativ, där kyrkan på ett produktivt sätt har kunnat utnyttja sin nya ställning för att erbjuda en fristad och omsorg till nyanlända, nu mindre bakbunden av sin gamla roll som myndighet, friare att inta en mer oberoende och till och med uppstudsig roll gentemot staten. I denna rörelse mot oberoende kan man också förnimma en frigörelse från den nära kopplingen mellan kyrka, stat och folk. I stället för att betona svenskhet och medborgarskap talar man gärna i mer universella termer om mänskliga rättigheter, denna sekulariserade form av religiös universalism.

Samtidigt är denna tendens inte utan problem. Det finns många, ibland påhejade av Sverigevänliga Sverigedemokrater, som ogärna ser att Svenska kyrkan ger upp sin status som grundbult i just det svenska samhällsbygget, den svenska kulturen. Hur man navigerar mellan dessa Skylla och Karybdis kan bli nog så viktigt för Svenska kyrkans möjligheter att överleva och vitaliseras framöver.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar