Partiklar, tvivel och märkliga människor

Elsa har börjat arbeta som lektor på en fysikinstitution i Stockholm. Hon kämpar med att försöka muta in ett forskningsområde för sig själv och samtidigt hamnar hon lite utanför på arbetsplatsen.

Romanens titel syftar på partikelfysikens standardmodell för grundläggande partiklar och krafter. Modellen är mycket framgångsrik. Men den har en stor lucka – den rymmer inte någon beskrivning av gravitationen.

De skissartade beskrivningarna av vad Elsas nya teori går ut på tar avstamp i verklig fysik, men läsaren behöver inte sätta sig in i de vetenskapliga detaljerna för att förstå berättelsen. Elsa brottas med sina tvivel. Hon går omvägar runt den centrala delen av sin modell för att inte behöva röra vid den punkt där det måste avslöjas om den håller eller ej.

Samtidigt saknar Elsa också en standardmodell för mänsklig samvaro. Hon för sig tafatt bland kolleger och doktorander, hon har en mycket obekväm relation till sin mamma och hon förmår inte att vara den väninna som en kvinna i gruppen söker. När hon undervisar verkar hon lägga sig på en nivå långt över huvudet på studenterna.

Sedda genom Elsas ögon framstår alla människor som ganska märkliga, även utöver den normala nivån av excentricitet som kan ansamlas bland fysiker. Kanske är det för att hon har en sådan brist på mänsklig närhet som hon blir så besatt av den nye professorn, Albert Enström.

Helena Granström målar en ganska osmickrande bild av forskarvärlden. Samtidigt är det en spännande miljö för en berättelse – avskild och okänd för de flesta, och fylld av mänskliga strävanden.