Därför börjar det tjuta i röret

För att skapa bilder med en magnetkamera kombineras tre magnetfält – ett starkt statiskt, ett som varierar rumsligt (det så kallade gradientfältet) och ett tidsvarierande fält.

Det statiska magnetfältet magnetiserar vattnet i kroppen och genereras med en supraledande spole, som är uppbyggd som en cirka två meter lång tunnel med en innerdiameter på ungefär en meter.

Signalen som mäts med magnetkameran är beroende av magnetfältets styrka, vilket gör att man kan avgöra varifrån signalen kommer, genom att kombinera det statiska magnetfältet med ett rumsligt varierande gradientfält. Det är på detta sätt man kan skapa bilder från magnetiseringen av vattnet. Gradientfältet genereras av en gradientspole som också är formad som en tunnel och sitter upphängd i det statiska magnetfältet. Gradientspolen är aktiv och kan växla magnetfält på någon millisekund. Eftersom gradientspolen sitter i det statiska magnetfältet uppstår krafter på gradientspolarna och när de växlar magnetfält skakar det till i gradientspolen. Det är dessa skakningar som är upphovet till oljudet i magnetkameran.

Ljuden beror också på vilken typ av bild som ska genereras. Vissa sekvenser använder korta pulser av växlingar i gradientfält. Om det är starka växlingar kommer det att bli ett starkt ljud – det smäller till. Om det är lite svagare växlingar och kort mellan pulserna blir det ett mer brummande ljud. Andra sekvenser bygger på kontinuerliga växlingar i gradientfältet och då kan ett mer tjutande ljud uppstå.

/Anders Tisell, MR-fysiker, Linköpings universitetssjukhus