Därför gör du inte som du tänkt
Varför gör man ofta helt annorlunda än manbestämt sig för att göra?
/Gunvor
När man bestämt sig för att följa ett beslut så har det föregåtts av en beslutsprocess. Den kan vara oerhört snabb eller långsam. Denna mentala process är delvis medveten och ibland – till exempel för många emotionella processer – helt omedveten. Först i processen utses vanligen ett preliminärt alternativ. Fakta och/eller värderingar till förmån för det alternativet tenderar då att överdrivas och ofta ökas den överdriften under processen fram till beslutet.
Det beror bland annat – men inte uteslutande – på att det slutliga beslutet ska stå sig mot eventuella hot mot genomförandet, som nya fakta eller känslor. I värderingarna ingår även exempelvis personliga, emotionella, sociala och etiska faktorer, som ”Passar det här beslutet min person?” Det är inte alltid som det preliminära alternativet blir det slutliga om nya aspekter dyker upp som talar för ett annat alternativ. Då undersöks det nya alternativet på samma sätt.
Under tiden från beslut till genomförande kan det valda alternativet ”leva farligt” om det inte har bedömts vara tillräckligt mycket bättre än de bortvalda alternativen. Då kan impulser dyka upp, som leder till handlingar som strider mot beslutet. Det kan vara emotionella impulser som ”Jag tycker ju i alla fall om henne/honom”, eller rent fysiologiska som ”När jag nu ser chokladkakan måste jag ha den”.
Men det finns också en systematisk psykologisk effekt under tiden fram till att beslutet genomförs. Det sker relativa förändringar i styrkan av det valda alternativets negativa och positiva aspekter. Ju mer genomförandet närmar sig, desto starkare blir de negativa aspekterna relativt de positiva aspekterna hos det valda alternativet. Om det valda alternativet då inte har fått en tillräckligt stor marginal jämfört med andra alternativ, så kan de negativa aspekterna växa sig så starka att beslutet aldrig genomförs. Det kan till exempel leda till att man i stället faller tillbaka i den vanehandling man på goda grunder bestämt sig för att avsluta.
/Ola Svenson, professor emeritus i psykologi, Stockholms universitet
