Styr dina drömmar

Han minns det extremt tydligt trots att det inträffade år 1962. Han hade kommit hem utmattad från sjukhuset runt klockan 11 på förmiddagen efter en hel natt av sömnexperiment. Han brydde sig inte ens om att dra ner persiennerna utan föll ihop på sängen och somnade nästan omedelbart. Han började drömma — men något var annorlunda. Han var kristallklart medveten om att han låg och sov och kunde till och med styra vad som skulle hända i drömmen.

– Jag älskar att flyga så jag ville testa om jag kunde göra det, berättar Allan Hobson, numera professor emeritus i psykiatri vid Harvard university i USA.

– Jag hade inga problem, jag var viktlös och jag flög.

Allan Hobson — en pionjär inom drömforskningen och känd för att ha omkullkastat Sigmund Freuds teori om att drömmar är uttryck för undermedvetna önskningar — hade fram till dess varit skeptisk till huruvida man verkligen kan vara medveten i drömmens värld. Men denna morgon hade han testat ett trick från en bok läst han nyligen, Studies in dreams, skriven år 1921 av den excentriska brittiska aristokraten Mary Arnold-Forster. Innan Allan Hobson somnade påminde han sig om att när omgivningen blir bisarr, då vet man att man drömmer. Boken, som är baserad på personliga upplevelser, var en tidig beskrivning av det fenomen som i dag kallas ”klardrömmar”.

Ett halvt sekel senare blomstrar forskningen om klardrömmar. Många forskare menar att dessa drömmar utgör ett unikt medvetandetillstånd där vi både sover och är vakna samtidigt. De hoppas att studier av vad som egentligen händer i huvudet på oss när vi klardrömmer kan hjälpa oss att ta reda på hur medvetenhet uppstår i hjärnan — en av neurovetenskapens största gåtor.

I en studie år 2011, från Central institute of mental health i Mannheim, Tyskland, uppskattade forskare att drygt hälften av oss kommer att ha minst en klardröm i livet, men att klardrömmar är vanligast under barndomen. En sammanställning av forskningen om klardrömmar från Tyskland och Nederländerna, publicerad i år, fann att endast 23 procent har klardrömmar oftare än en gång i månaden. Vi vet också att personer som har klardrömmar ofta brukar tycka att de är underhållande — att flyga eller ha sex är populära sysselsättningar. Det finns även forskning som tyder på att klardrömmar kan vara nyttiga. De verkar till exempel kunna hjälpa personer som lider av svåra mardrömmar att ta kontroll över situationen.

Vi kan även öva på saker i en klardröm. En enkätundersökning av 840 tyska friidrottare 2012 visade att cirka 10 procent faktiskt använder klardrömmar för att träna och försöka förbättra prestationen i det vakna livet.

– Klardrömmar togs inte på allvar under många år, säger Martin Dresler, hjärnforskare vid Radbouduniversitetet i Nederländerna och expert på fenomenet.

Han förklarar att intresset för området har vuxit de senaste tio åren och menar att detta är på grund av att man börjat undersöka klardrömmarnas positiva effekter, i kombination med nya fynd från hjärnforskningen.

När vi drömmer vanliga drömmar har vi en ganska låg medvetandegrad. Vi kan se och känna saker, men vi är helt omedvetna om att den bisarra värld vi befinner oss i faktiskt är overklig. Vi saknar ofta tillgång till detaljerade minnen från vårt vakna liv och vi har ingen förmåga att påverka drömmens förlopp. I en klardröm däremot är vi inte så lättlurade. Vi vet att vi drömmer och kan ofta styra vad vi gör i drömmen. Vi kan också tänka logiskt och minnas utförliga detaljer från vårt vakna liv.

Klardrömmar skiljer sig därför från vanliga drömmar på ett sätt som liknar hur det som forskare kallar ”primärt medvetande” skiljer sig från ”sekundärt medvetande”. Det primära medvetandet består av basala funktioner som sinnesförnimmelser och mentala bilder. Det sekundära medvetandet — som i sin mest avancerade form är unikt för oss människor — innefattar förmågor som abstrakt tänkande och självreflektion. Hur detta plötsligt uppkom under evolutionens gång är oklart, och kunskap om exakt vilka hjärnprocesser som är involverade är därför något som intresserar forskarna.

Ett sätt att försöka ta reda på detta är att titta på vad som händer i hjärnan vid övergången från sömn till fullt vakenmedvetande på morgonen. Men problemet är att uppvaknandet är omtumlande för hjärnan — vi får synintryck, känner hunger och så vidare. Exakt vad som motsvarar sekundärt medvetande bland alla hjärnprocesser är svårt att avgöra. Om vi i stället studerar övergången från sömn eller drömmar till klardrömmar befinner sig hjärnan dock i samma tillstånd — så kallad REM-sömn. Det som förändras är att vi plötsligt blir medvetna om att vi drömmer. Därför kan klardrömmar hjälpa oss att studera uppkomsten av sekundärt medvetande, menar Allan Hobson. Och han är inte ensam om denna inställning.

– Klardrömmar är ett bra verktyg för att studera övergången mellan två olika stadier av medvetenhet, medan det globala hjärntillståndet är relativt stabilt, förklarar Dan Denis, sömnforskare vid Harvard.

– Studier har visat att det som händer när man har en klardröm är att delar av hjärnan som är oaktiverade under REM-sömn aktiveras.

Men hur kan man veta att en person faktiskt har en klardröm? Med hjälp av sinnrika experiment som repeterats många gånger har forskare lyckats utveckla en kod för att kommunicera med klardrömmande försökspersoner. Innan de somnar ombeds de helt enkelt att göra en viss ögonrörelse — till exempel titta två gånger till höger och två gånger till vänster — för att signalera att de har en klardröm. De är ju trots allt tillräckligt medvetna för att kunna minnas komplicerade instruktioner.

Metoden hjälpte Allan Hobson och Ursula Voss från Göthe Universität i Frankfurt att år 2009 upptäcka att klardrömmar är associerade med ökad aktivitet i de främre delarna av hjärnan. Detta mättes med elektroencefalografi (EEG), en metod för att registrera hjärnaktivitet genom att placera sensorer på hjässan, hos tre personer då de drömde klardrömmar. Upptäckten är intressant eftersom vi vet att frontalloberna bland annat styr kognitiva funktioner som planering, abstrakt tänkande och korttidsminne. Många forskare tror också att den specifika hjärnaktivitet de registrerade — så kallade gammavågor med en frekvens runt 40 Hertz — är involverad i att binda ihop olika aspekter av vårt medvetande, till exempel känslor, tankar och minnen, till en integrerad helhet genom att synkronisera olika kretsar i hjärnan.

Ursula Voss och hennes kolleger följde upp försöket år 2014 genom att stimulera den främre delen av hjärnan hos 27 sovande försökspersoner med olika frekvenser av elektrisk ström (och i vissa fall ingen ström alls). De väckte sedan deltagarna och frågade ut dem om deras drömmar. Klardrömmande mättes på en skala som uppskattade faktorer inklusive kontroll och självinsikt i drömmen (man kan vara mer eller mindre ”klar”). Det visade sig att försökspersoner som stimulerats med 25–40 Hertz — inte andra frekvenser — upplevde flera aspekter av klardrömmar, som att plötsligt inse att de drömde. Det var ingen särskilt stor effekt och experimentet har ännu inte upprepats, men resultaten är fortfarande omtalade i forskarvärlden.

Och själva upptäckten att någonting händer i de främre delarna av hjärnan då vi drömmer klardrömmar har setts i andra experiment. År 2012 lyckades Martin Dresler få en försöksperson att ha två klardrömmar trots att hen låg innesluten i en högljudd och trång fMRI-kamera. Han registrerade då att klardrömmarna var förknippade med ökad aktivitet i områden inklusive prefrontala cortex, som är involverad i komplicerade kognitiva processer som planering och beslutsfattande. Detta inkluderade dorsolaterala prefrontalkortex som normalt är helt inaktivt under REM-sömn. Området precuneus, som är knutet till episodiskt minne, kognitiva processer som hjälper oss att uppskatta rumsliga detaljer och relationer, självreflektion och andra aspekter av medvetande, vaknade också till liv.

Så innebär detta att vi redan vet vad hjärnsignaturen för klardrömmar är? Än så länge kan vi bara se vad som händer i olika hjärnområden när vi drömmer klardrömmar. Det ultimata målet är att se vad som händer på hjärncellsnivå. Men för detta krävs en hjärnavbildningsteknik som ännu inte är utvecklad.

– Vi snackar hundra år minst, säger Allan Hobson. Och även när det gäller de mer generella hjärnsignaturerna måste vi vara försiktiga med att tolka resultaten.

– Alla studier hittills har haft väldigt få deltagare. Det är en vansklig grund för att dra några slutsatser, säger Martin Dresler.

Detta är inte så konstigt — det är inte direkt lätt att få ett stort antal personer att drömma klardrömmar just den natt de befinner sig i ett laboratorium.

Men det finns hopp. Ny forskning visar att det finns ett antal tekniker som kan hjälpa oss att drömma klardrömmar. En går ut på att helt enkelt fråga sig om man drömmer så fort man befinner sig i en märklig situation. Detta ökar chansen att man frågar sig samma sak i en faktisk dröm, vilket kan göra att denna övergår i en klardröm. En annan teknik är att vakna efter fem timmars sömn och sedan säga till sig själv om och om igen att ”nästa gång jag drömmer, ska jag komma ihåg att jag drömmer” (detta påminner om vad Allan Hobson gjorde). En studie från Adelaide university i Australien, publicerad i tidskriften Dreaming förra året, visade att nästan hälften av dem som lyckades somna om inom fem minuter efter att ha använt den sistnämnda tekniken faktiskt hade en klardröm. Medicinska preparat verkar också hjälpa. En studie från universitetet i Wisconsin–Madison, USA, som publicerades för bara några månader sedan i PLOS One, visade att 42 procent av 121 deltagare som tagit en 8 mg-dos av alzheimerläkemedlet galantamin hade klardrömmar, jämfört med bara 14 procent av dem som fått ett placebopiller (de hade väckts efter 4,5 timmar i båda fallen).

Forskare hoppas nu att rätt blandning av olika induceringsmetoder skulle kunna leda till studier med mycket fler deltagare. Martin Dresler är optimistisk. Han har nyligen införskaffat bättre och framför allt tystare fMRI-maskiner och planerar att göra en större hjärnskanningsstudie på klardrömmande försökspersoner nästa år.

Men hur går man egentligen från att studera den klardrömmande hjärnan till att identifiera hjärnsignaturen för sekundärt medvetande? Julian Mutz, forskarstuderande vid King’s College London, publicerade en sammanställning av forskningen på ämnet förra året. Han fann att kunskap om vad som på neural nivå karakteriserar klardrömmar kan vara avgörande för att kartlägga hur sekundärt medvetande uppstår i hjärnan. Till exempel skulle forskare i detalj kunna undersöka hjärnsignaturen av specifika aspekter av medvetande, som självreflektion eller problemlösning, genom att be försökspersoner utföra speciella uppdrag i klardrömmar. Julian Mutz menar dock att detta måste integreras med studier från andra fält — till exempel vad som händer i hjärnan hos personer som tar psykedeliska droger eller patienter som är minimalt medvetna eller har hjärnskador som påverkar aspekter av medvetandet.

– Detta är antagligen ett av de största problemen i neurovetenskapen i dag. Att integrera olika resultat till en helhet skulle kunna sätta ordentlig fart på fältet, säger han.

Men även om vi tar reda på exakt vilka hjärnprocesser som krävs för att vårt medvetande ska uppstå så bevisar det inte nödvändigtvis att dessa hjärnprocesser skapar den unika upplevelsen av att vara medveten — det så kallade ”svåra problemet” inom medvetandefilosofin. Allan Hobson verkar dock övertygad om att det är så.

– Det faktum att klardrömmar är verkliga och har en fysiologisk bas som vi kan demonstrera bevisar att hjärnan är källan till vårt medvetande, säger han.

Oavsett vilken betydelse klardrömmar får för medvetandeforskningen är det svårt att inte bli nyfiken på hur det känns att ha dem. Och kanske kan det vara så att just du har ökat din chans att drömma en klardröm efter att ha läst denna artikel.

Miriam Frankel är frilansjournalist. I Modern Psykologi 8/2018 skrev hon om hur vår personlighet kan förändras.

F&F 9/18 Hjärnan ges ut i samarbete med Modern Psykologi.

Förnuftig dröm

Med hjälp av elektroencefalografi (EEG), visade Allan Hobson och Ursula Voss att klardrömmar är associerade med ökad aktivitet i de främre delarna av hjärnan.