Barn söker trygga band

Anknytningsteorin formulerades av John Bowlby och hans kollega Mary Ainsworth med början i artiklar skrivna under 1950- och 60-talet.

Bowlbys utgångspunkt var att för människobarn, liksom för ungar till andra nomadiserande däggdjur, har det ett stort överlevnadsvärde att knyta an (= bilda ett starkt och varaktigt känslomässigt band) till minst en omvårdande person, som ser det som sin uppgift att skydda och trösta barnet. Bowlby var i första hand teoretiker och kliniker. Hans forskning handlade om negativa effekter av flerdygnslånga separationer, främst vad gäller barn från ett halvt till tre års ålder.

Ainsworths forskning betonade i stället kvalitativa skillnader i små barns anknytningsutveckling och att dessa skillnader har samband med den omvårdnad barnen fått under sina första levnadsår.

Anknytningsteorins grundläggande postulat, som fått gott vetenskapligt stöd i ett stort och varierat antal studier, är 1) att barn under sina första levnadsår behöver få möjlighet att utveckla anknytning till minst en person, 2) att anknytningens kvalitet hänger samman med vilken omvårdnad barnet fått och 3) att den tidiga anknytningen påverkar barnets fortsatta känslomässiga och sociala utveckling.

Anknytningsteorin är inte deterministisk. Att barnets tidiga anknytning har betydelse för den fortsatta utvecklingen betyder alltså inte att anknytningen bestämmer utvecklingen. Flera andra faktorer, som barnets temperament och familjens sociala situation, är också viktiga.

Små barns anknytning är relationsspecifik; den kan alltså vara trygg till en omvårdnadsperson och otrygg till en annan. Anknytningen till en person är inte heller given en gång för alla, utan kan förändras om omvårdnaden förändras kraftigt och bestående. Även om vi lär oss knyta an under de första levnadsåren så utvecklar vi sedan nya anknytningsrelationer under barndom, tonår och som vuxna.

/Anders Broberg, professor emeritus i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet