Förblindad av förälskelse

Den inledande förälskelsefasen i en relation präglas ofta av mycket selektiv perception: Vi fokuserar helt på det underbara och attraktiva hos vår partner. Med tiden mildras denna skönmålning och vi uppfattar även mindre attraktiva drag. Därmed bryts förnekelsen av att sådana drag finns och den passionerade förälskelsen kan successivt övergå i en mer realistisk och hållbar så kallad mogen kärlek.

Denna process att lära känna varandra i en relation kan ta väldigt olika lång tid, beroende på hur umgänget ser ut, hur ofta man möts, förtroligheten och ärligheten gentemot varandra med mera. Vad jag vet har ingen seriös forskning belagt att det skulle gå en gräns just vid 18 månader. Påståendet speglar kanske en generell erfarenhet att det ofta tar lite mer än ett år att släppa något på föreställningen att ens partner är ”jordens underbaraste”.

Den passionerade förälskelsen innebär ett dopaminrus i hjärnan, präglat av begär- och njutningsupplevelser. Det är intensivt och selektivt och lämnar inte mycket plats för andra intressen. Ur ett evolutionärt perspektiv är det förståeligt att detta rus med tiden behöver balanseras och kompletteras med ”mys-och-pys-hormonet” oxytocin, så att en bredare vardaglig och kamratligare attraktion kan utvecklas, som ger utrymme för familjebildning, arbete och annat.

/Åke Pålshammar, neuropsykolog, Uppsala universitet