Ja trots att fler säger nej
Den 18 januari 2019 valdes Stefan Löfven till statsminister med siffrorna 115 ja, 153 nej, 77 avstår och 4 frånvarande. Det känns för en lekman omvänt att en minoritet ja-röster vinner över en majoritet nej-röster därför att nej-rösterna inte får absolut majoritet. Är det alltid så i riksdagen och även i andra demokratiska institutioner?
/Gunnar Olsson
Bild: Magnus Wennman / Aftonbladet / TT
Principen att en regering kan sitta kvar så länge den inte har en majoritet av riksdagsledamöterna emot sig kallas negativ parlamentarism. Sverige är inte ensamt om denna regel. Men det finns också många länder som tillämpar positiv parlamentarism – att en regering endast kan sitta kvar med uttryckligt stöd av en parlamentarisk majoritet.
Det har förekommit flera gånger tidigare att ett förslag om ny statsminister har gått igenom trots att antalet nejröster överstigit antalet jaröster – så skedde 1978, 1979 och 1981, när först Ola Ullsten och sedan Thorbjörn Fälldin utsågs till statsminister.
När riksdagen röstar om andra frågor än regeringens överlevnad gäller annars normalt att ett förslag bara antas om antalet ja-röster är större än antalet nej-röster. Däremot förekommer ofta att förslag antas i riksdagen trots att endast en minoritet av riksdagens ledamöter har röstat ja. Det hänger samman med att ledamöter som är frånvarande eller lägger ned sina röster inte räknas.
Syftet med negativ parlamentarism är att det ska vara lätt att få fram en regering. Principen har diskuterats i många sammanhang sedan regeringsformen antogs 1974, och hittills tycks det ha funnits brett stöd för den nuvarande ordningen. Troligen kommer erfarenheterna från den utdragna regeringsbildningen 2018–2019 att leda till en förnyad diskussion, men mycket tyder på att regeringsbildningen skulle ha blivit ännu mer utdragen och komplicerad om den nya statsministern hade behövt uttryckligt stöd av en riksdagsmajoritet.
/Johannes Lindvall, professor i statsvetenskap, Lunds universitet
