Anders Persson har studerat Israel-Palestina-frågan sedan han var barn. Han uttalar sig ofta i medier – men sedan hans arbetsplats på Linnéuniversitetet vandaliserades bär mellanösternforskaren ett personlarm.

Hur tänker du som forskare i ett så här polariserat ämne?

– I ett polariserat klimat så är det extra viktigt att kunna backa upp det man säger med fakta, data och referenser. Det händer ofta att jag blir ifrågasatt. Det bästa sättet att hantera det är att skicka en referens till kritikerna och det hjälper i många fall. Det är ett exempel på hur man med forskning kan bevisa saker och därmed möta kritiker med ett vetenskapligt argument.

– I många fall fungerar det. Och även i de fall där det inte fungerar så är det ett bra sätt att avsluta kommunikationen och säga: ”Vet du vad? Du tycker så här. Jag tycker så här och jag belägger det med någon typ av referens. Låt oss vara oeniga i det här och gå vidare.” Även om motparten inte är övertygad så kan det ändå dämpa situationen.

Du medverkar regelbundet i svenska medier och skriver i internationella tidningar om Israel–Palestina-frågan. Hur är det att synas så mycket i offentligheten?

– Jag har studerat den här konflikten sedan jag var barn och jag vet att det inte är en popularitetstävling. Jag är van vid att folk gapar och skriker och spottar och fräser åt mig. Och det har jag inga större problem med.

– Samtidigt kan man vända på det och säga att det faktum att det finns ett stort intresse för mitt forskningsämne gör att det är lättare för mig att nå ut med en text på DN debatt eller SVD debatt än om jag kanske hade sysslat med konflikten i Sydsudan.

För ett år sedan blev din arbetsplats vid Linnéuniversitetet vandaliserad. Hur har det påverkat dig?

– Jag blev aldrig särskilt illa berörd personligen. Jag säger inte det för att vara tuff eller så, men det man kan ta med sig därifrån är att det var en attack mot en enskild forskare. Det visar ju hur utsatta forskare är. Vi saknar helt skalskydd. Akademiker är väldigt utsatta som grupp. När jag är ute och talar offentligt har jag ett personlarm på mig. Det är ju en konsekvens av det som hände.

Hur kom du in på att forska om Israel-Palestina-konflikten?

– Jag är djupt fascinerad över hur man dödar andra människor och sig själv för sina politiska, ideologiska eller religiösa övertygelser. Det styrde tidigt in mig på Mellanöstern. När jag var 14 år i mitten av 1990-talet genomförde Hamas en våg av självmordsbombningar i Israel. Då blev jag fascinerad av hur man kan döda sig själv för det man tror på. Det är jag fortfarande.

Finns det någon aspekt i konflikten Israel–Palestina som du tycker hamnar i skymundan i den rapportering som är nu?

– Jag tycker på det stora hela taget att svenska medier skildrar kriget i Gaza på ett bra sätt. Det är att sticka ut hakan och många kommer inte att hålla med mig. Men jag kan bevisa det genom att peka på det faktum att det finns väldigt få fällande domar mot svenska medier i granskningsnämnden sedan det här kriget började. Det får man väl se som ett gott betyg, i alla fall bättre än om det hade varit många fällande domar.

– Men det ligger i alla aktivisters dna att säga att medierna inte skildrar deras fråga på ett korrekt sätt – antingen får frågan inte den uppmärksamhet som den förtjänar eller så skildras den på ett felaktigt sätt. Det händer ofta att aktivister ringer upp mig och säger att jag helt enkelt ska uttrycka mig som dem i stället.

Vad ser du för möjliga vägar i konflikten, från där vi befinner oss i dag?

– En intressant sak är att när vi träffas på En kväll om vetenskap så är det Donald Trumps första dag i Mellanöstern. Det var egentligen tänkt som hans första resa i hans andra ämbetsperiod, men påvens död kom emellan. Men det är hans första riktiga planerade längre utlandsresa. Det är signifikant att den går till Mellanöstern. Jag tror att det kan hända en hel del oväntade saker. Man kan tänka sig att Trump gör någonting i fyra olika konflikthärdar: Iran som jag tror är mest hoppfullt att han lyckas med, Gaza som är mindre hoppfullt, en normalisering mellan Saudiarabien och Israel, och sist Ryssland och Ukraina där jag tror det är minst sannolikt att han gör framsteg.

Du är en av talarna på En kväll om vetenskap som F&F arrangerar i Stockholm 13 maj. Vad kommer du att tala om?

– Jag ska för en gångs skull inte fokusera på Israel–Palestina-konflikten i sig utan på hur man kan studera den på ett vetenskapligt sätt. Jag kommer att lyfta frågan om neutralitet, opartiskhet och objektivitet från en vetenskapsteoretisk synvinkel.