Kastrerade sångare sjöng inte bara opera

Svar av Lars Berglund, professor i musikvetenskap, Uppsala universitet

Kastratsångare var manliga sångare som blivit kastrerade före puberteten och därför aldrig kommit i målbrottet. De kunde därför sjunga de höga sopran- och altstämmorna, som i dag oftast sjungs av kvinnor. De ansågs ha ovanligt vackra röster med en överjordisk klang. Deras storhetstid var i Italien under 1600- och 1700-talen. Man har beräknat att det kring 1650 fanns minst 120 professionella kastratsångare bara i staden Rom.

De flesta kastratsångarna var inte operasångare. De försörjde sig i stället som professionella kyrkosångare. Bakgrunden till att man började kastrera begåvade gossopraner var att kvinnor inte tilläts sjunga i kyrkan. Kastreringen var ett sätt att förlänga gossopranernas karriär och få fulltränade musiker som kunde sjunga och ornamentera ut de viktiga och svåra sopranstämmorna.

När operan uppstod under 1600-talet började några av de skickligaste kastraterna få extraknäck som operasångare. Under 1700-talet blev det allt vanligare med kastrater som specialiserade sig på opera, och några av dem blev stora stjärnor. Kastrater sjöng i alla Händels operor, som Julius Caesar och Rinaldo. Huvudrollen i Glucks Orfeus och Euridike skrevs ursprungligen för en kastrat. Även Mozarts seriösa operor, som Idomeneo och Titus, skrevs för kastrater. Den sista stora roll som skrevs för en kastrat var i Meyerbeers Korsfararen i Egypten 1824 – sedan tog hjältetenorer och kvinnliga primadonnor över.