Torv – svart som olja

På hemsidan ger försöksparken Skogaryd utanför Vänersborg nästan känslan av regnskogsexpedition. Ett nät av träspänger går genom mossiga skogsvalv, där tjocka slangar slingrar sig fram som boaormar. Men verkligheten har hunnit ändra sig när vi besöker platsen en grå novemberdag. Slangarna och spängerna ligger kvar, men sedan några månader ringlar de över ett kalhygge.

− Meningen med vårt projekt är att studera vanligt skogsbruk och nu var det dags för avverkning, förklarar Åsa Kasimir, som forskar på utsläpp av växthusgaser.

Här och där på hygget står något som liknar akvarier på högkant. I mitten av varje akvarium hänger en vit tratt som suger in all luft som kommer upp ur marken i denna fyrkantiga minivärld. Markens utandningsluft går sedan vidare i de ringlande slangarna och in genom väggen på ett gammalt ombyggt hästsläp. Från mätinstrument i kärran skickas siffrorna direkt till datorer på Göteborgs universitet, där Åsa Kasimir sitter till vardags.

− Varje år andas den här marken ut 15 ton koldioxid per hektar, berättar hon.

Det är lika mycket som 1 220 mils körning med en genomsnittlig ny bil, drygt tre resor tur och retur Ystad-Kiruna. Så mycket släpper marken ut varje år, på den ruta av 100 gånger 100 meter där vi står. Och detta är bara ett av nästan 500 000 hektar i Sverige där det odlas skog på näringsrik dikad torvmark. 2 procent av Sveriges skogsmark. Om marken här i Skogaryd är representativ skulle det betyda att de 2 procenten tillsammans släpper ut 8 miljoner ton koldioxid-ekvivalenter. Nästan lika mycket som utsläppen från Sveriges alla personbilar.

För att förklara varifrån all denna koldioxid kommer tar Åsa Kasimir att spadtag ner i jorden. Spaden glider mjukt ner och kommer upp med ett sörplande ljud. Jorden är svart och känns som kaffesump mellan fingrarna. Här finns inte en sten, bara ren torvmull, av samma sort som den man köper i trädgårdsbutiker.

− Svart som olja. Om vi torkade det här skulle det gå att elda, konstaterar Åsa Kasimir.

Jorden består av multnad vitmossa som har tryckts ihop sedan den senaste istiden. Principen är densamma som för fossilt kol och olja − gamla växtrester har legat hoppressade under lång tid utan syre. I båda fallen har mängder av kol samlats under lång tid, även om torven inte har haft miljontals år på sig, utan snarare tusentals.

Vi fortsätter till ett brett dike som går tvärs över hygget. Gräset på botten ligger nästan platt under strömmen av vatten på väg bort härifrån. På 1870-talet slet ihärdiga arbetare för att gräva detta meterdjupa krondike.

Namnet krondike kommer av att dikena grävdes på uppdrag av kronan, staten, för att få mer odlingsbar jord. Och det lyckades – torvmossen blev torr nog för att bli till åker. Men på 1960-talet lades åkrarna igen och planterades med gran. De grova stubbarna från avverkningen tidigare i år vittnar om att skogen växte bra – årsringarna är nästan centimeterbreda. Mycket kol har byggts upp i de här granarna, men ännu mer kommer att gå förlorat under deras livstid, i form av koldioxid från torven.

När diket ledde bort vattnet låg torven inte längre skyddad av vatten. I stället nådde luftens syre ner i marken och torv som lagrats under 10 000 år började brytas ner. För varje år sjunker marken med ungefär en centimeter, förklarar Åsa Kasimir. Torven kommer att fortsätta brytas ner tills den tar slut och den fasta marken inunder kommer i dagen. Det är anledningen till att koldioxidutsläppen blir så höga i ”akvarierna” runt omkring oss. En av de genomskinliga lådorna öppnar sitt tak med ett svagt susande ljud. Taken står öppna mellan mätningarna så att livet inne i glaslådan fungerar som utanför, för att mätvärdena ska bli så verklighetsnära som möjligt, förklarar Åsa Kasimir.

− När taket sedan har varit stängt en timme så vet vi vad marken har andats ut under den timmen.

Det är alltså här som en liten del av siffrorna i rapporterna från FN:s klimatpanel kommer till. I augusti 2019 kom IPCC med en rapport om hur vi behöver ändra vår användning av marken i jord- och skogsbruk för att stoppa den globala uppvärmningen. Där pekas torvmarker ut som ett viktigt område.

Torvmarker täcker bara 3–4 procent av jordens yta, men innehåller 26–44 procent av allt kol som är bundet i marken. Det är därför de är så otroligt viktiga i den globala kolbalansen, enligt Lennart Olsson, som är geografiprofessor vid Lunds universitet och en av författarna till IPCC-rapporten.

− Den enskilt viktigaste åtgärden för att bidra till att minska utsläppen av växthusgaser från markanvändning är att bevara torvmarker. Att återskapa redan degraderade torvmarker är svårare och tar tid – men potentialen är inte obetydlig, säger han.

I Sverige täcker torvmarkerna 15 procent av landytan, alltså betydligt mer än de globala 3–4 procenten. De flesta är stora myrområden och bara en liten del har dikats ut och blivit skogsmark. Men denna lilla del − 2 procent av all Sveriges skogsmark − ger ett orimligt stort utsläpp, menar Åsa Kasimir. Hennes slutsats blir att på de här 2 procenten borde dikena täppas igen för att stoppa koldioxidutsläppen från torven.

− Men skogsnäringen i Sverige vill fortsätta att underhålla diken, säger hon.

Ett exempel på det finns i den nyutkommna rapporten Skogsskötsel med nya möjligheter där Skogsstyrelsen och Skogsnäringen skriver att Sveriges skogar kan öka sin produktivitet med 20 procent. Poängen med detta är till stor del att säkra skogens roll i klimatarbetet, enligt rapporten. Ett förslag för att få träden att växa snabbare är dikesrensning, vilket innebär att man gräver bort allt ”bös” från tidigare grävda diken, som har lagrats under många års igenväxning. På så sätt börjar vattnet rinna effektivt igen och skogen blir torrare. Rapporten slår fast att dikesrensningen ökar men att klimatnyttan på torvmarker är oklar. På produktiv torvmark är det rent kontraproduktivt enligt Skogsstyrelsens klimatspecialist, Hillevi Eriksson.

− På bördiga dikade marker i norr och de flesta dikade marker i söder blir de ökade utsläppen så pass stora att den producerade biomassan är betydligt sämre än fossila bränslen, utifrån den forskning som finns i dag, säger hon.

Torvens nedbrytning gör alltså att träet från de här markerna skapar större växthusgasutsläpp än både betong, kol och olja, räknat per kilo eller energienhet. Med andra ord – ur klimatsynpunkt är det värre att elda trä från bördiga dikade torvmarker än att elda olja.

Hur går detta ihop med den pågående kampanjen från skogsnäringen som säger att ”365 dagar om året arbetar skogen för klimatet”?

− Det vi kan säga om dikesrensning är att forskningsläget är oklart – vi inväntar säkrare resultat, säger Linda Eriksson på Skogsindustrierna.

Hon hänvisar vidare till Göran Örlander på Södra skogsägarna som instämmer i det osäkra läget.

− Det är knepig materia, vi vet inte riktigt ännu.

Han hänvisar vidare till en forskningssammanställning från Skogsstyrelsen. Men Andreas Drott som har gjort denna sammanställning tycker inte att kunskapsläget är fullt så oklart.

− När det gäller bördiga dikade torvmarker i södra Sverige är forskningsresultaten tydliga – produktion av skogsbiomassa på den marken sker till priset av att växthusgaser avges till atmosfären. Dikesrensning innebär att man vidmakthåller den situationen. För magrare marker är kunskapsläget mer oklart.

Mats Nilsson på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå har studerat våtmarkers kolbalans under 30 års tid och håller i stort sett med. Han förklarar att även om dikesrensning på torvmark skulle öka tillväxten i träden så att de tar upp jättemycket koldioxid ur luften, blir klimateffekten ändå negativ. Det beror på att torv som bryts ner tillför ”nytt kol” till kretsloppet. Torven är förstås allt annat än ny, men precis som kol och olja ligger torv bundet i gamla lager och ingår inte i den balans som skogar normalt ingår i, där träden tar upp lika mycket koldioxid som vi frigör om vi eldar med ved från dem.

Nästa fråga blir vad som är vettigt att göra med alla dessa dikade näringsrika torvmarker som står och pustar ut koldioxid 365 dagar om året. I det breda krondiket planerar Åsa Kasimir och hennes forskargrupp att sätta en barriär. När den stoppar vattnet från att rinna iväg kommer det att stiga och torven kommer att läggas under vatten igen. Den kommer inte längre att brytas ner, men marken blir för blöt för gran att växa på. Däremot kan energiskog och gräs komma upp, och det är inte fy skam. Enligt Åsa Kasimirs beräkningar kan det till och med vara ännu mer lönsamt än gran, eftersom det ger snabbare utdelning, framför allt som biobränsle. Men att säga vad som blir lönsamt om några decennier är förstås ingen enkel uppgift, och även här går åsikterna isär.

Ett alternativ är att låta vattnet stiga så mycket att det blir en blänkande våtmark här. En bra idé skulle många fåglar och kryp tycka, men ur klimatsynpunkt är det mer komplicerat. Under ytan skulle växter multna utan nog med syre och bilda metan som är en kraftfull växthusgas. Därför är Göteborgsforskarnas plan att skapa en ”blöt skog”, där vattnet ligger en decimeter under ytan. Det räcker nämligen med ett sådant lager luftig mark för att metanätande bakterier ska kunna leva där och äta upp metanet som stiger upp underifrån. En våt klimatdröm på pappret, men hur det blir i verkligheten återstår att se.

Samtidigt som Skogsstyrelsens rapport föreslår dikesrensning för att få träden att växa snabbare håller myndigheten på att utveckla en metod för att hjälpa skogsägare att täppa till diken på torvmarker. Detta beräknas bli en klimatvinst på omkring sju-åtta ton koldioxid per hektar och år, söder om Dalälven.

I Skogaryds forskningspark har vi rört oss vidare till en annan försöksyta, där skogen växer i vanlig stenig moränjord. Likt en skyskrapa bland granstammarna står en mast med mätutrustning som tar in gaser på olika höjd.

− Andas inte där, då stör du mätningarna, förmanar Åsa Kasimir fotografen när han tittar närmare på en slang som sitter fastsurrad två meter upp.

Den här växande skogen tar upp mer koldioxid än den släpper ut under ett år, förklarar hon. Även här går diken mellan raderna av gran men i marken ligger inga tjocka torvlager som bryts ner när den blir torrare. Här kan man säga att skogen arbetar för klimatet.