Individen träder fram ur historiens mörker

De första någorlunda naturtrogna avbildningarna av människors ansikten dyker upp på svenskt område kring 100 f.Kr. Det är några pyttesmå ”masker” från Öland med androgyna drag, en del ganska otydliga. Otydligheten kan tyda på att individen inte var så intressant, resonerar Kent Andersson, som är chef för samlingarna på Statens historiska museer.

– Det som man kan kalla porträtt, alltså ansikten som avbildar en levande person, det skulle jag säga kommer först under 200- och 300-talet. Från början har de mer karaktär av idealbilder, men under 300-talet har vi porträtt med individuella drag, av det som måste ha varit levande människor, säger han.

Kent Andersson nya bok Det förflutnas ansikten utgår från järnåldersfynd i Historiska museets samlingar, där Kent Andersson och hans kollegor gått igenom allt som finns i porträttväg i utställningar och magasin.

De äldsta avbildningarna av människor är streckfigurer på grottmålningar i olika delar av världen. De är mellan 40 000 och 20 000 år gamla. I Norden finns de på 4 000 år gamla hällristningar. De gamla grekerna och romarna gjorde porträttlika avbildningar och en del av dem hamnade i Norden i form av mynt och figuriner på vaser och kittlar.

– Ett av de bästa exemplen på verkliga porträtt är guldmedaljonger som skapades på 300-talet efter romerska förlagor. De visar individuellt porträtterade personer som bär den romerske kejsarens maktsymboler, bland annat diademet och manteln.

De romerska figurerna är, liksom de något tidigare keltiska, betydligt mer detaljerade än äldre figurer som hittats i nuvarande Sverige. De har skägg, frisyrer och detaljer i smycken och kläder.

Men vilka är det som avbildas?

– Du får inte känslan av att det är verkliga människor, utan idealbilder. Många är vi säkra på att det är gudar. Men senare kommer vardagsscener från byar, folk som ror båtar – och bilder på kvinnor. Först i vendeltid (ungefär mellan åren 550 och 800) avbildas med säkerhet barn.

På vikingatiden, som brukar sägas inträda under slutet av 700-talet, sker formligen en explosion av avbildningar – på hjälmar, spännen och hängsmycken, på statyetter, runstenar och bildstenar. Rollerna börjar luckras upp och även kvinnor kan till exempel köra häst och vagn.

Kent Andersson har skrivit ett tiotal böcker, om både materiell och andlig kultur under bland annat romersk järnålder. Hans drivkraft är att gestalta det förflutna, att sätta mer kött på benen än vad man kan göra på ett museums korta texter invid montrar.

Ett par år tog han paus från sitt museijobb för att skriva populärvetenskapligt. Och i fjol fick han tjänstledigt ett halvår för att skriva en kommande bok. Den handlar om djur på järnåldern, deras funktion i samhället och relation till människorna.

– En av de viktigaste rollerna man har som museiperson är att göra samlingarna meningsfulla. Har man bara en hög med brända ben eller några mörka fläckar i marken efter stolphål måste man kunna berätta så att även de som inte är insatta förstår, säger Kent Andersson.

Vilken är din favorit bland alla avbildningar?

– En liten grön mask från Öland. Den är så välgjord och vacker och kopparn har en så fin grön färg! Vi har satt upp den tillsammans med tre andra små figurer. Man får nästan en relation till dem, blir kompisar, säger han.

Andra figurer kan vara rent skrämmande, berättar Kent Andersson, som en småkung från Uppsalatrakten i romersk utstyrsel på en medaljong. Syftet var uppenbarligen att inge respekt. Och en krigarmask i naturlig storlek, som hittades på Gotland och föreställer Alexander den store, har troligen haft syftet att skrämma fienden på slagfältet.

– Den är otroligt obehaglig! Det är samma sak med den heltäckande hjälmen från vendeltid som hittades i en nordisk krigsgrav i engelska Sutton Hoo. Bäraren blir avpersonifierad, och du blir osäker när du står inför en gestalt som bär den.