Oklar gräns mellan kejsare och kung
Hur vet vi att Thailand och Bhutan är kungadömen, medan Japan är, och Kina var, kejsardömen? Är det enbart en konvention vid översättning, eller finns det en betydelseskillnad mellan kungadöme och kejsardöme?
/Dag
Bild: Getty images
Östasiatiska härskare har av tradition burit egna inhemska titlar, som sällan haft en exakt motsvarighet i Väst. Våra översättningar vilar därför på konventioner som någon gång uppstått i Europa. Stora eller folkrika nationer har ”tilldelats” kejsare och mindre har fått nöja sig med kung. Ett bra exempel är Japans tennō, som 1800-talets européer – och snart också japaner – återgav med beteckningen ”kejsare”, fast man kan ifrågasätta om inte ”påve” hade varit en mer träffande titel. Bokstavligen betyder titeln ”himlahärskare” och har en klart religiös färgning. Detta speglar vördnaden för de japanska kejsarna, som sågs som solgudinnans avkomlingar. Som bekant gällde samma vördnad för Kinas tianzi, ”himlens son”, tills det ämbetet slopades 1912.
De thailändska härskartitlarna har växlat en hel del över tid, men syftar på inkarnationer av indiska gudar – en skepnad är Rama, som använts som titel för de tio senaste regenterna i Bangkok. Man skulle alltså kunna argumentera för att Thailands titulatur är den mest upphöjda. Bhutans druk gyalpo brukar översättas med ”drakkung”. Även om man kan påstå att denna titel låter blygsammare än ”himlens son”, så finns det i slutänden ingen absolut och självklar rangordning mellan titlarna som bärs och bars av krönta huvuden i östra Asien.
/Ingemar Ottosson, lärare och forskare i japansk historia, Lunds universitet
