Blommor skulle ge mod att åka tåg

Järnvägen var ny och modern kring 1800-talets mitt. Den nya tekniken och infrastrukturen bäddades in i grön växtlighet av flera skäl, visar Anna Lindgren vid institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet.

– Växtligheten hade även symboliska funktioner. Den skulle locka människor till att åka tåg, trots att vissa var rädda för den nya tekniken. Det handlade om stora frustande ånglok så man kan tänka sig att detta behövde ”paketeras in” lite, förklarar Anna Lindgren.

Hur såg då dessa planteringar ut? Enligt Anna Lindgren fanns det ganska stora skillnader i storlek och val av växter, samtidigt som grundstrukturerna var liknande.

– Det fanns nästan alltid en stationspark, som kunde vara allt från 1800 kvadratmeter till så stor som 13000 kvadratmeter i Hallsberg. Det har också alltid funnits mindre anläggningar av prydnadsplaneringar, och alléer av buskar och träd som fungerade som brand- och vindskydd.

Planteringarna fyllde alltså flera funktioner. De skulle vara lockande, men också skyddande för både tågbanor och människor. Nyttoaspekterna fanns också med, växter skulle kunna tjäna som föda för de anställda. Något som förvånar Anna Lindgren är hur pass tydligt växlighetens positiva effekter på vår hälsa beskrevs redan på 1800-talets mitt.

– Ganska mycket hälsoaspekter förs fram, att det är nyttigt med planteringar och att vistas i gröna miljöer. Planteringarna ingår också i ett sammanhang av samhällsbygge och folkbildande tankar, att de ska ingå i det moderna livet.

Från början anlitades lokala trädgårdsmästare för järnvägens planteringar, men från mitten av 1860-talet började SJ att ha egna trädgårdsmästare, trädskolor och växtdepåer. Varje distrikt försåg både stationsmiljön och de kringliggande bostäderna med växter som de anställda fick sköta om.

Vilka växter var vanliga i dessa planteringar?

– Syrenbuskar förekommer i alla fyra planteringar jag har tittat närmare på. Krusbär var ganska vanligt och då i större mängder, inte bara några soletärbuskar.

Hagtorn förekom också i häckplantering. Bland valet av de större träden fanns gran, tall och lönn. En mängd olika buskar, blommor och gräsfrö finns också med i växtlistorna från anläggningarna.

– Men jag har inte studerat växtligheten i detalj, där skulle någon kunna ta vid och göra fördjupade studier.

Det finns spår av 1800-talets planteringar på flera håll i landet. Ingen större kartläggning har gjorts ännu, men mindre inventeringar har genomförts inom forskningsprojektet som visar tydliga tecken på att växter bevarats på flera platser. Till exempel har stationsparker hamnat i kommunens drift på många håll, som i Nässjö och Avesta-Krylbo station.

– På vissa platser kan det se ut som för 100 år sedan, om privata ägare av en gammal banvaktarbostad har varit intresserade och tagit hand om växtligheten.

Vad är ditt viktigaste resultat?

– Att planteringarna var så omfattande och utgjorde en betydande del av stambanorna från första början. Planteringarna var med i själva stationsplaneringen och inget man la till senare, som man kanske kunnat tro.

Hittills har 1800-talets planteringar längs järnvägsspåren i stort sett varit okända både för forskare och allmänhet, men Anna Lindgren, som även är forskningssamordnare vid Järnvägsmuseet som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer, SMTM, har nu tagit sig an en unik samling material.

– Det har funnits en uppfattning om att arkivmaterialet varit slängt, och den föreställningen har satt krokben för forskare tidigare. Jag började kartlägga hur SJ har varit organiserat, vilket ledde fram till att jag visste var jag skulle börja leta, i rätt tid och i rätt del av organisationens arkivmaterial.

Anna Lindgren ska fördjupa sin analys av 1800-talets planteringar i sin doktorsavhandling. Hon ska undersöka hur och varför planteringsverksamheten avvecklades i mitten av 1900-talet för att helt läggas ner år 1973. I framtida projekt hos Trafikverket kan hennes kunskap också komma till praktiskt nytta.

– Min förhoppning är att det ska vara ett kunskapsunderlag när Trafikverket planerar underhåll eller nya stationer, men också som kunskapsunderlag för andra offentliga platser och för fortsatt forskning.