Varför inte en personlig koldioxidbudget?

Om vi slår ut mänsklighetens kvarvarande koldioxidbudget på ett rimligt sätt över världens länder, och sedan delar det jämnt per person i Sverige – vad blir det då per person? Och om vi sedan tänker oss en lämplig minskningstakt i våra utsläpp som gör att vi inte överskrider denna budget – när behöver vi då vara nere på noll? /Julia Ohlström, Varberg

Publicerad 2022-01-05

Image: Getty images

Svar av Francesco Fuso Nerini, klimatforskare vid KTH och föreståndare för KTH Climate Action Centre

Den internationella klimatpanelen IPCC är mycket tydlig: För att hålla den globala uppvärmningen under två grader behöver världen krympa sina nettoutsläpp av växthusgaser till noll till år 2050. Att nå dit i ett globalt samarbete mellan länder med mycket olika förutsättningar blir onekligen en svår utmaning. Men det är en uppgift som vi kan, och måste, klara av.

Sverige har satt som mål att nå noll i nettoutsläpp till 2045, och därefter ha negativa nettoutsläpp. Delmål på vägen är också fastslagna: Jämfört med 1990 ska utsläppen minskas med 40 procent till 2020, 63 procent till 2030 och 75 procent till 2040. (Målet 2020 tycks ha nåtts, men delvis på grund av en pandemieffekt som kan antas vara tillfällig.)

Med nettoutsläpp menas att det kan finnas utsläppskällor kvar som är svåra att eliminera, men att dessa i så fall kompenseras med insatser som tar bort samma mängd från atmosfären, genom återskogning eller tekniker för infångning och lagring av koldioxid.

Dessa mål på kollektiv nivå innebär förstås med nödvändighet drastiskt sänkta koldioxidutsläpp för den enskilde.

Fråga en forskare

Har du en fråga till en forskare? Mejla fraga@fof.se

Men det krävs mycket mer arbete av både forskare och beslutsfattare innan vi är redo att formulera den minskningen som siffror i personliga utsläppsbudgetar. Först behöver vi komma överens om principerna för hur sådana budgetar beräknas, vilket är komplext. Att bara dela den totala koldioxidbudgeten lika på alla invånare blir inte självklart rättvist, eftersom människor är olika beroende av utsläpp och har olika stort utrymme för anpassningar. Den sortens avvägningar blir svåra redan på nationell nivå, och förstås en ännu större utmaning globalt.

Men arbete pågår. Tillsammans med kollegor i Storbritannien och Israel har jag nyligen skrivit en artikel om sådana principer i tidskriften Nature Sustainability, där vi lyfter fram FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling som en rimlig utgångspunkt när principer för koldioxidbudgetar ska formuleras. I artikeln argumenterar vi för att tiden nu är mogen för att ompröva idén om personliga utsläppsbudgetar, som faktiskt lanserades redan på 1990-talet.