Hur uppkom engelskans artiklar?
En engelsk kung lär ha förenklat det engelska språket och standardiserat dess artiklar till the och a respektive an. Hur såg engelskan ut innan dess?
/Stefan Jeppsson
Engelskan på Shakespears tid hade samma artiklar som i dag även om de ibland användes lite annorlunda.
Bild: Getty images
Svar av Merja Kytö, professor i engelska språket, Uppsala universitet
Artiklarna the och a (an) återspeglar de djupgående förändringar som engelskan gick igenom från de fornengelska (år 700–1100) och medelengelska (år 1100–1500) perioderna till den nyengelska perioden (från år 1500).
Fornengelskan saknade egentliga artiklar – i stället kunde det demonstrativa pronomenet sē användas i denna funktion. Till skillnad från dagens oböjliga the böjdes sē i numerus, genus och fyra kasus. Ett femte kasus, instrumentalis, förekom men användes sällan.
Sē användes inte i alla de sammanhang där vi använder the i dag (wælstowe gewald, ’command of the battlefield’). Det kunde dock användas där ett the i dag vore främmande (sēo lār, ’learning, teaching, doctrine’).
Vid denna tid användes tecknen þ och ð i stället för th. Sēo, þæt, þone, þāra, þǣre, þǣm är några av de cirka tjugo böjningsformerna av sē. Så småningom tog þ över som begynnelsebokstav för samtliga former och i och med en samtidigt pågående förenkling av kasussystemet blev þe mot mitten av 1200-talet den dominerande formen. På 1300-talet började detta þe skrivas som the.
Det finns fortfarande spår av gamla böjda former av sē i exempelvis person- och platsnamn. Efternamnet Atterbury går tillbaka till fornengelskans æt þǣre byrig (’at the stronghold/enclosure’). I uttrycket the sooner, the better ser vi spår av det tidigare böjningssystemets instrumentalis.
Den obestämda artikeln a/an går tillbaka till räkne ordet ān (’one’) som i fornengelska böjdes som adjektiv, till exempel tō ānum trēowe (’to a tree’). Bruket av ān i denna funktion var dock mycket sällsyntare än vår tids a/an. Ett exempel där artikeln inte användes är on beorg (’onto a mountain’). När ordet började användas som en egentlig artikel i tidig medelengelska förkortades det till a framför ord som började på konsonant – men språkbruket varierade och båda formerna a/an förekom framför både vokal och konsonant. Formen an behölls länge framför h-, även när det är ljudande. Således har Shakespeare an happy end.
Angående standardisering finns det ett antal inflytelse rika författare och texter i engelskans historia, bland annat King James Bible (1611). Men standardiseringsprocesser är komplexa och vanligen fortsätter språkbruket att variera. Säger man a hotel eller an hotel? Internets språkforum vittnar om att det är sådant som många kan fråga sig än i dag.
