Välkänt svart hål är oväntat stort
Det svarta hålet Cygnus X-1 är både större och längre bort än forskare förut har trott. Med sina 21 solmassor är det därmed mer massivt än alla andra kända svarta hål i sin kategori.
Bild: International Centre for Radio Astronomy Research.
En internationell forskargrupp har gjort en ny och noggrann mätning av avståndet till ett av de mest studerade svarta hålen, Cygnus X-1 i stjärnbilden Svanen. Det befinner sig längre från jorden än de trott, över 7000 ljusår. Det påverkar det svarta hålets massa, som nu beräknas till 21 gånger större än solens. Cygnus X-1 är därmed det hittills största svarta hål som bildats av en stjärna som exploderat i en supernova och som har kunnat studerats med elektromagnetisk strålning. Det fyller en lucka, säger astronomen Magnus Axelsson vid Stockholms universitet.
– Det har funnits en diskrepans mot upptäckterna med gravitationsvågor, där man har sett förvånansvärt många svarta hål med hög massa.
Bildar dubblelsystem med en grannstjärna
Tekniken att uppfånga gravitationsvågor har lett till upptäckten av ett antal svarta hål med massor mellan 7 och 50 gånger solens, som alla har varit helt osynliga för vanliga teleskop. Cygnus X-1 tillhör en annan kategori av svarta hål, som bildar dubbelsystem med en grannstjärna och avslöjas av strålningen från omgivningen. Tidigare har alla av den senare typen bedömts vara 15 solmassor eller mindre.
Forskargruppen menar också att om ett så massivt svart hål kan bildas ur en enda exploderande stjärna, så sätter det en gräns för hur mycket av sin ursprungliga massa stjärnan har slungat ut i form av en stjärnvind. Kanske påverkades stjärnvinden av grannstjärnan. Men Magnus Axelsson, som tidigare själv har studerat Cygnus X-1, vill vara försiktig med slutsatserna.
– Studien är imponerande välgjord, men det är svårt att tolka resultaten. Det är en intressant idé, men jag vill nog se fler studier, säger Magnus Axelsson.
Cygnus X-1 upptäcktes i den allra första studien av röntgenstrålning från rymden, som gjordes med en sondraket 1964. Närmare undersökningar ledde till slutsatsen att den kraftiga röntgenstrålningen kommer från ett svart hål som drar till sig material från den yttre atmosfären från en superjättestjärna. Gasen hettas upp när den accelereras i det svarta hålets omgivning, och det är där strålningen uppstår.
