Under skånska mumien låg hans barnbarn

Peder Winstrup (1605–1679) var en man med pondus, en av få ämbetsmän som klarade Skånes övergång från Danmark till Sverige med karriären intakt. Han var inte bara Lunds sista danska biskop, utan blev även dess första svenska. Därtill kom hans kvarlevor att bevaras, naturligt mumifierade, ända in i våra dagar.

Hans kista har öppnats flera gånger sedan 1800-talet, men först nu har tekniken gjort det möjligt att dra slutsatser om hans liv och leverne. Och att identifiera det foster i ett bylte som lagts under hans vader. Vid senaste kistöppningen, 2014, togs dna-prover ur ben från både Winstrup och fostret.

De har nu visat sig vara släkt i andra graden, det vill säga att fostret antingen var ett barnbarn till biskopen eller till ett av hans syskon, enligt analysen vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Forskarnas metod, som används för att avgöra släktskap mellan nu levande personer, har modifierades med hjälp av genetiskt referensmaterial från 1600-talsindivider.

– Populationerna var mycket mindre då än i dag, vilket ger en annan genetisk variation. Det har vi fått kompensera för. Det ger en metod med bättre precision, som blir värdefull för andra utredningar av historiskt släktskap, säger Torbjörn Ahlström, professor i historisk osteologi vid Lunds universitet och en av forskarna bakom analysen som har publicerats i Journal of Archaeological Science: Reports.

Seden att lägga dödfödda eller döda spädbarn i föräldrars eller andra släktingars kistor var inte ovanlig. Det hände även att man lade barnliken i obesläktade men uppburna personers kistor i hopp om att det skulle främja deras själars frälsning.

För att nå klarhet om mer exakt släktskap tog osteologerna och genforskarna hjälp av en genealog, som gick igenom en släktutredning på Riddarhuset.

Ättlingar till biskopens syskon kunde uteslutas, och då återstod bara något av hans egna tre barn som tänkbar förälder. En dotter begravdes 1684 med tvillingfoster kvar i sin kropp. Sannolikt dog hon i barnsäng. Hans andra dotter kan inte uteslutas som förälder, men forskarna ser biskopens son Peder som en mer trolig kandidat. 

Peder Windstrup den yngre valde till skillnad från sin far och farfar inte den teologiska banan, utan blev fortifikationsingenjör. Efter faderns död och Karl XI:s reduktion blir han utblottad och är den sista kvar i ätten Winstrup

– Med Peder Winstrup den yngre dör den manliga grenen ut. Fostret kan ha varit hans son, som dog i moderlivet eller som för tidigt född. Peder Windstrup kan ha låtit öppna sin fars kista och skjutit in det inlindade barnet under hans ben – som en symboliskt laddad handling. Han visade pappan att han, som bröt prästtraditionen, trots allt fått en son, säger Torbjörn Ahlström, som även har varit med och undersökt biskopens mumie.

Denna visar spår av flera välfärdssjukdomar, som gikt, gallsten och en åkomma kallad dish, där benutväxter uppstår på skelettet. Den drabbar oftast mer välbärgade personer.

Att hans kropp bevarats så väl beror sannolikt på att han dog på vintern och det dröjt ett tag innan han begravts. Förmodligen har kistan förvarats i kalldrag och kroppen torkat in, utan att bakterier utvecklats lika mycket som normalt.