Svensk ingång i kulturella sjukdomar

För tre år sedan reste den brittiska neurologen Suzanne O’Sullivan till Horndal utanför Avesta i Dalarna, för att träffa Nola som legat till sängs i ett och ett halvt år. Flickan var okontaktbar. Både Nola och hennes syster hade diagnosen uppgivenhetssyndrom. Sjukdomen drabbar barn i familjer som söker asyl och är extremt ovanlig utanför Sverige.

I sin bok Sleeping beauties – and other stories of mystery illness, utforskar Suzanne O’Sullivan något hon kallar funktionella neurologiska störningar. Bland annat berättar hon om grisi siknis (galensjukan) bland flickor inom den centralamerikanska folkgruppen miskito, och om hur ett misstänkt ljudvapen ska ha utlöst en epidemi av huvudvärk och minnesrubbningar hos personalen på USA:s ambassad i Havanna.

Är alltihop inbillning? Kan man ens använda ordet sjukdom om lidande kopplat till vissa kulturella kretsar under begränsade tidsperioder?

Suzanne O’Sullivan menar att symtomen är både verkliga och allvarliga, och att kunskap om omedvetna psykologiska och sociologiska faktorer kan leda till lindring.

Hon skriver inkännande i reportageform om människor med beteenden som på ytan verkar bisarra. Men det blir ingen freakshow. Känslan jag får är att författaren helt och hållet är ute efter att förstå mänskligt lidande i ett kulturellt sammanhang.