Forntidens människor blev äldre än man trott

Brutalt, torftig och kort. Så har livet på forntiden ofta sammanfattats. Fast var det verkligen så kort? En ny analysmetod kan bedöma hög ålder – och det visar sig att äldre personer i gamla gravar systematiskt har bedömts vara yngre.

Tidigare har osteologer, benforskare, av erfarenhet kunnat se om ett skelett kom från en äldre individ, men det har saknat vetenskapliga kriterier. Åldern har därför bedömts med väldigt stora spann, förklarar Caroline Ahlström Arcini, osteolog vid Historiska museets grävfirma Arkeologerna i Lund.

– Förut kunde vi säga ”över 50” eller ”40 till 60” år. Nu har vi i stället en osäkerhet på plus minus åtta år och ser i materialet plötsligt betydligt äldre personer, många som har blivit 70-80 år. Det är väldigt tillfredsställande! Nu finns det mor- och farföräldrar även i förhistorien vilket ger en alldeles ny bild, säger hon.

Den nya metoden kallas ”transitionsanalys 3” och har utvecklats under ett tjugotal år av amerikanska och danska forskare som har studerat ett omfattande skelettmaterial från hela världen. Till Sverige kom metoden hösten 2020.

Caroline Ahlström Arcini tillhör en exklusiv skara osteologer och forensiker som har lärt sig metoden i danska Odense. Hon har testat den på material från 19 gravar från en medeltida kyrkogård vid Vreta kloster utanför Linköping.

Trots att materialet är litet finns en stor spridning i ålder bland de begravda – från spädbarn till 80-åringar. Vissa var alltså så gamla att de upplevt barnbarn, kanske till och med barnbarnsbarn.

Upptäckterna ger stöd åt den så kallade ”mormorsteorin” som förenklat kan sägas gå ut på att förklara klimakteriets roll som att kvinnor i stället för att föda fler egna barn ska hjälpa sina barnbarn – och därmed öka chanserna för att dessa får en bra start i livet och kan föra generna vidare.

Utan adekvata åldersdata har man inte kunnat belägga att tre generationer levde med längre överlappning, och att kunskap i någon större grad kunde föras över direkt till barnbarn.

Transitionsanalysen pekar på att människor blev riktigt gamla även i forntiden, men det undersökta materialet är för litet – även globalt – för att slå fast hur vanligt det var.

Att de riktigt gamla missats med traditionell metod beror bland annat på att man har tittat på alltför få åldersförändringar i skelettet. I huvudsak har det handlat om bäckenbenet, blygdbenet och en led som kopplar bäckenet till korsbenet där ryggraden börjar. För att fånga in de personer som levde länge behöver man även titta på andra ställen. Erfarna osteologer har utifrån till exempel artros (ledförslitningar) sett individer som varit äldre än den traditionella metodens maxgräns – men inte kunnat fastsälla ålder. Metoden har förbättrats under de över hundra år den använts, men referensmaterialet har fortfarande varit bristfälligt. 

De kriterier som lagts till i den nya metoden är bland annat att undersöka benskörhet, ledförslitningar och nybildat ben intill leder, så kallade osteofyter. 

För 15 år sedan väckte Caroline Ahlström Arcinis make Torbjörn Ahlström, professor i osteologi vid Lunds universitet, uppståndelse när han bedömde åldern på den så kallade Österödskvinnan som för 10 000 år sedan levde i dagens Bohuslän. Hon visade sig vara uppemot 80 år när hon dog. Det är en ålder man sällan stöter på i arkeologiska sammanhang.

Men med nya metoden lär det bli vanligare, menar Torbjörn Ahlström. Just nu analyserar han250 individer från Gotland, begravda för cirka 5 000 år sedan. Ett tiotal av dem återstår att undersöka. Spännvidden är stor bland dem han hittills har undersökt, från barn till åldringar. Materialet kommer att ge värdefulla data om livslängden.

Transitionsanalysen har tagits fram av ett internationellt forskarlag lett av George Milner, professor i antropologi vid PennState University, och Jesper Boldsen, professor i antropologi på Rättsmedicinska institutet vid Syddansk universitet i Odense.

Gruppen har det senaste årtiondet farit runt världen – bland annat till USA, Europa, Sydafrika och Thailand – och studerat ett par tusen skelett. De har valt ut personer som man vet hur gamla de var när de dog och fått ett representativt urval från en längre tidsperiod.

Forskarna noterade bland annat åldersbetingade förändringar i skelettet. Med maskininlärning och avancerade statistiska metoder har de tagit fram en modell där relevanta kriterier sållats fram och ger snävare intervall för åldern. 2020 började analysmetoden att spridas i världen och har nu börjat användas av osteologer i dagligt arbete.

Jätteprojektet har gjorts möjligt tack vare att det amerikanska rättsväsendet bidragit med generös finansiering. Målet är att få fram bättre hjälpmedel för identifiering av mordoffer.

Men det är sannolikt arkeologiskt som metoden kommer att få störst betydelse, med ny kunskap om hur gamla forntida människor kunde bli.

– Det innebär något mycket viktigt: att kunskap och den mänskliga erfarenheten om livet har kunnat föras vidare. Det är inte så att det helt plötsligt har saknats erfarenhet, som vore fallet om alla hade dött relativt unga. Här ser vi en äldre generation som kan föra vidare sin klokskap till yngre generationer, säger Caroline Ahlström Arcini.