”IT-jättar bör inte styra den svenska skolan”

I dag är de flesta svenskar medvetna om att skolan är en kommersialiserad verksamhet där skattefinansierad skolpeng omvandlas till vinst för aktieägare och riskkapitalister – en svensk modell som är unik i sitt slag. Men samtidigt som marknadsskolan kritiseras alltmer befolkas skolan i tysthet av andra kommersiella aktörer. Till skillnad från skattefinansierade skolföretag är dessa långt ifrån unika för det svenska skolsystemet.

På en global edtech-marknad inriktar sig IT-jättar som Google, Apple och Microsoft på skolan. (Begreppet edtech står för Educational Technology och med det menas it-lösningar som används i utbildningssammanhang.) Datorer och digitala plattformar har blivit självklara inslag i undervisningen, program används för mer effektivt lärande och drömmar om individualiserad skolgång finns inbyggda i introducerandet av artificiell intelligens.

De digitala verktygen är ett gott stöd och ett nödvändigt undervisningsinnehåll i en tid när vardags- och yrkesliv är digitaliserade på ett genomgripande sätt. Samtidigt är det viktigt att undersöka vilka konsekvenser denna typ av utbildningskommers får för hur skolan organiseras, för hur undervisning praktiseras och för hur vi som samhälle tänker kring utbildningssystemets syfte och innehåll.

Medan det har börjat diskuteras hur marknadsskolan på ett övergripande plan bidrar till ett olikvärdigt utbildningssystem rör sig debatten om den kommersiella digitaliseringen fortfarande kring detaljer, som exempelvis huruvida mobiler hör hemma i klassrummet eller ej.

När skolan digitaliseras kommer kulturella normer på köpet, normer för vad som är viktig kunskap, hur eleverna ska tillägna sig den och hur lärarna bör organisera undervisningen. I en studie av företag som säljer varor (till exempel plattformar) och tjänster (till exempel lärarfortbildning) till skolor var det uppenbart att dessa normer härstammar från en helt annan kultur: IT-branschen. Edtech-representanterna målar upp bilden av en ideal lärare som kreativ och coachande, någon som ser till att anpassa elevens lärande till dennes förutsättningar och intressen. Bilden av skolan som en plats för ett gemensamt samhällsbygge bleknar till förmån för personlig utveckling.

Därutöver tycks tid och rum lösas upp av de digitala verktygen. Läraren ska vara ständigt närvarande på plattformen, men har frihet att göra detta från vilken plats som helst. Såväl Google som Microsoft har haft slogans om Anywhere school, vilket betyder att elever och lärare inte behöver mötas i klassrummet – en plats för skapande av relationer och förståelse för andra människor.

Resonemangen och normerna känns igen från studier om den så kallade Silicon valley-kulturen som står som förebild för IT-branschens arbetsorganisation. Denna ideala lärares oönskade, omoderna motpol är en lärare som föreläser, som inte individanpassar och som arbetar utifrån klassiska scheman på en specifik plats. En hypermodern coach är tänkt att konkurrera ut den traditionella lärarprofessionen.

Självklart finns det skolnormer som bjuder motstånd. Men vi ser hur det sker skiftningar: från lärare till ledare, från gemensam kunskapsbas till individualiserat lärande. Allt är inte nödvändigtvis av ondo. Men vi behöver kunskap om de drivkrafter som ligger bakom förändringen, hur skolans digitalisering normaliserades och vilka konsekvenser det får på kort och lång sikt.

Skolan är ett samhälles gemensamma angelägenhet och det är problematiskt när kommersiella krafter obemärkt smyger sig in i utbildningssystemets kärna genom att uppfylla föreställda behov av modern teknik. Även bortom de ekonomiska flödena så behöver vi förstå och diskutera den osynliga styrning som sker genom normer, skapandet av ”behov” och användandet av specifik teknik.

Den svenska debatten har dessutom i princip förbisett hur digitaliseringen fungerar som IT-jättarnas spionkamera in i svenska klassrum. De digitala spår som lärare och elever lämnar via plattformarna är en viktig ekonomisk och politisk tillgång för företagen. Utifrån ”big data” kan de utarbeta ännu mer förfinade verktyg, och därmed också få ännu mer inflytande över vilka behov som skolor kommer att känna i framtiden och hur dessa kan tillfredsställas med hjälp av ytterligare produkter.

Elever och lärare är inte bara kunder, de är i allra högsta grad även varor som betingar ett högt värde på marknaden. Att få en skola att investera i ens produkt innebär även framtida marknadsfördelar.

Uppmärksamheten kring kommersiella krafter i skolan bör därför vidgas till att även innefatta aktörer utanför själva skolsystemet. Särskilt viktigt är det i efterskalven av pandemins online-undervisning som bidrog till att edtech-branschen flyttade fram sina positioner i krisens namn. Diskussionen om skolans digitalisering bör dessutom ägnas åt betydligt mer komplexa och avgörande frågor än huruvida mobiler bör få användas i klassrummet eller ej. Till syvende och sist handlar det om vilka intressen som investerar i skolan, vad de vill åstadkomma och vilket inflytande vi ger dem.