”Historien blir fattig utan skelett”

Så fattig vår historia skulle bli om skeletten från våra förfäder inte fanns tillgängliga för vetenskaplig forskning! Så många svar som vi har fått kring bland annat hälsa och sjukdom! Att flera av de sjukdomar som drabbar oss idag har följt människan under lång tid, som tuberkulos, åderförkalkning, olika former av ledsjukdomar, men också att vi då liksom i dag varit drabbade av epidemier som pest och smittkoppor. Samtidigt kan vi konstatera att en del individer har haft mycket god hälsa och dessutom blivit gamla. 

De allra flesta av oss är intresserade av människans ursprung och förfädernas levnadsomständigheter. Utan analyser av skelett från våra förfäder kommer vi dock i de flesta fall inte längre än vad kyrkböckerna räcker, med andra ord till 1700-talets början eller i bästa fall till 1600-talets mitt. 

Under mina snart 40 år som osteolog har jag vid flera tillfällen fått frågor av folk som kommer till utgrävningar eller föreläsningar om vad som kommer att hända med de skelett vi gräver upp när de väl har analyserats. Mitt svar är alltid: de kommer att tas väl om hand på museer för att vara tillgängliga för framtida vetenskaplig forskning. 

Vid enstaka tillfällen aktualiseras frågan om återbegravning men då endast i samband med kristna kyrkogårdar. För mig är det mycket märkligt. Skelett från förhistorisk tid är väl i samma grad representanter för våra förfäder oavsett kulturell tillhörighet eller religion. 

Vissa grupper, däribland samer, önskar få tillbaka mänskliga kvarlevor som framkommit i samband med arkeologiska undersökningar. Samernas rätt till sina förfäders mänskliga kvarlevor skyddas också av FN:s urfolksdeklaration. Nu har frågan åter aktualiserats ­– konferensen Sijddasim på Àjtte fjällmuseum 10–11 maj 2022 hålls på regeringens uppdrag och handlar om återlämnande och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor.

Min åsikt som representant för vetenskapssamhället är att vi bör vara ytterst försiktiga med återbegravning. Om mänskliga kvarlevor återlämnas bör de som tar emot dem tänka sig för och inte återbegrava, eftersom kvarlevorna då kommer att försvinna på sikt. Hur kan vi ens med säkerhet säga att vissa mänskliga kvarlevor härrör från en specifik grupp?

Genom att återbegrava skeletten upplever vi att vi tar bort en sorts skuld. Men vad vet vi om vad den döde egentligen ville? Då och då nämns ordet gravskändning, men förfädernas gravar har alltid i större eller mindre grad utsatts för störning i sin samtid eller senare, inte minst vid gravläggning av ännu en person i samma grav. Handlingen har inget med religion att göra, störning av gravar har förekommit under hela vår historia, världen över och i alla kulturer. 

I dag talas det mycket om etik och om etiska förhållningssätt vid handhavande av skelett från våra förfäder, men vi bör väl på samma sätt ha en etisk hållning till värdet av vad analyser av dessa skelett kan bidra med i form av kunskap om förfäderna, men också om oss som lever nu. Det är viktigt att känna till att även om skelettet av en människa återstår så är det inte mycket kvar av själva människan. Dna-analyser på tusentals människoskelett visar att i ungefär 75 procent av fallen återstår 10 procent eller mindre av människans dna. Den senaste dna-metoden, NGS, som etablerades för bara tio år sedan, innebär inte att man kan få ut mer dna från skelettet, utan att man effektivare försöker utvinna information ur kortare dna-fragment. 

Kanske tänker några, ja men nu vet vi väl det mesta, men utvecklingen av metoder som ger oss mer detaljerad kunskap går ständigt framåt. Vem hade för 30 år sedan kunnat tro att vi med hjälp av analys av den stabila isotopen strontium skulle kunna spåra olika gruppers migration på individnivå? Inte hade vi för 30 år sedan kunnat ana att vi via dna i gamla skelett skulle kunna spåra vilka olika infektionssjukdomar som drabbat människor under historien och i vilken omfattning? För 10 år sedan var det inte klart att våra åldersbedömningsmetoder skulle komma att utvecklats så att även de som uppnådde hög ålder, 80 och 90 år, blev synliga i materialet, vilket har stor betydelse för studier av levnadsomständigheter. 

På frågan ”Vem äger rätten till förfädernas skelett?” så är mitt svar: det gör vi alla, de tillhör vår gemensamma historia. Om urfolk och andra grupper väljer att återbegrava skelett bidrar de till att länkar mellan oss människor klipps av för alltid för alla efterkommande generationer. Hur ska vi då kunna studera vad vi har gemensamt och i vilka sammanhang vi har interagerat med varandra, inte enbart genom att bedriva byteshandel, utan även genom att bilda släktband?

Om vi har tagit upp ett skelett i samband med en arkeologisk utgrävning anser jag att vi har ett vetenskapligt ansvar att se till att de finns tillgängliga för framtidens forskare och nya metoder. Det är i sin tur är en handling som innebär att vi visar respekt för dem som en gång levt.