60 år med ”Tyst vår”
I höst har det gått 60 år sedan Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut. Om hon skrivit boken i dag hade hon hoppats på Crispr.
Den 27 september 1962 kom Rachel Carsons Tyst vår ut. Bokens betydelse kan knappast överskattas. Den sparkade igång den moderna miljörörelsen och bidrog till att USA inrättande miljöskyddsmyndigheten EPA (Environmental protection agency).
Tyst vår är också en lysande skildring av hur allt i naturen hänger ihop och vad som kan hända när vi människor klampar in och ska ”fixa” ett problem. ”Lösningen” skapar nya problem som i sin tur måste ”fixas”.
Naturens komplexitet gör det svårt att förutse konsekvenserna av nya metoder och ny teknik. Något som knappast förändrats sedan 1962. De giftiga kemikalier med DDT i spetsen som boken varnade för förbjöds i västvärlden under 1970-talet. Men andra har tagit vid, som skapar andra problem. Bekämpningsmedel som liknar nikotin, neonikotinoider, har till exempel visat sig vara ett hot mot vilda bin som är viktiga pollinatörer.
I slutet av juni kom förslag från EU-kommissionen om att minska användning av kemiska bekämpningsmedel med hälften till 2030. De ska bara användas som en sista utväg. Ett viktigt skäl är att skydda pollinerande insekter.
”Med sin bok ville Rachel Carson sätta stopp för det kemiska kriget mot insekter och ogräs. Aldrig kunde hon väl ana att det skulle bli så långvarigt.”
Med sin bok ville Rachel Carson sätta stopp för det kemiska kriget mot insekter och ogräs. Aldrig kunde hon väl ana att det skulle bli så långvarigt. Alternativen fanns ju. I bokens avslutande kapitel skriver hon entusiastiskt om nya lovande metoder, som är ”baserade på förståelse av de levande organismer de försöker kontrollera”. Biologerna med sin kunskap om liv och ekologi skulle ta över där kemisterna lämnat död och ödeläggelse efter sig.
En av dessa nya metoder var sterilisering. Rachel Carson rapporterar om lyckade försök att bekämpa skruvlarven, en spyfluga som ger sig på boskap. Hanar steriliserades med hjälp av strålning på labb, placerades i papplådor som spreds med flygplan.
Hon skriver om forskning som går ut på att använda insekternas egna vapen. Ämnen som de använder för att förgifta, locka eller avskräcka, skulle inte människan kunna utnyttja dem? Skulle inte en för insekten oemotståndlig doft kunna locka den till en dödsfälla? Eller varför inte använda ljud för att varna eller attrahera?
Kriget mot skadeinsekterna skulle ske med biologisk krigföring, menade hon. Ett sätt är att rekrytera naturliga fiender i kampen. Att sprida noga utvalda arter som äter det som ska bort såg hon som ett lovande precisionsvapen.
Med facit i hand vet vi att ingen av dessa nya bekämpningsmetoder visat sig vara något universalmedel. Kampen mot oönskade arter fortsätter. Vi har också lärt oss att biologisk bekämpning kan gå helt över styr. De omkring 100 giftiga agapaddor som fördes till Australien 1935 för att bekämpa en sockerrörsskalbagge är i dag fler än 200 miljoner. I Chicagofloden förökar sig karpar hejdlöst efter att de planterats in för att äta en besvärlig alg. Exemplen är många.
I labben fortsätter forskare att hitta nya lösningar. Hade Rachel Carson skrivit Tyst vår i dag hade sista kapitlet handlat om biotekniken. Hon hade skrivit om försök med myggor som genförändrats så att bara hanar överlever. Hon hade beskrivit en ny metod att bekämpa skadeorganismer genom att sprida specialdesignat genetiskt material i form av rna. När den utvalda inkräktaren får det i sig stängs viktiga livsprocesser av.
Ett långt avsnitt hade handlat om Crispr. Gensaxen, som firar tio år i år och som Nobelprisbelönades 2020, gör det möjligt att programmera om livet på ett sätt som tidigare aldrig varit möjligt.
Med Crispr har bland annat vete, tomater och vindruvor gjorts motståndskraftiga mot svampangrepp. Andra grödor har genredigerats för att bli resistenta mot växtvirus. Men det stannar inte där. Växter kan få helt nya egenskaper. Forskare har till exempel utvecklat en tomat med d-vitamin. Andra har visat hur avkastningen kan ökas på stapelvaror som ris och majs. Grödor kan göras mer motståndskraftiga mot torka.
Forskning pågår för att använda Crispr för att öka växternas kolupptag. Om det lyckas skulle det kunna vara ett bidrag till tekniken att ”fixa” den globala uppvärmningen.
Så länge inte ”lösningen” skapar nya, värre problem.
Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer