EU-lagstiftningen måste ta större hänsyn till så kallade cocktaileffekter. Det skriver 22 europeiska kemikalieforskare i ett brev till EU-kommissionen. Forskning & Framsteg ringde upp en av dem – Christina Rudén som är professor i regulatorisk toxikologi vid Stockholms universitet.

Vad är cocktaileffekter?

– Det är effekterna som uppstår när vi utsätts för flera kemikalier samtidigt. I dag riskbedömer vi ett ämne i taget. Lagstiftningen tar alltså ingen hänsyn till att vi varje dag utsätts för en blandning av hundratals eller tusentals ämnen. Man kan beskriva det som en risk-kopp – det är tillåtet att fylla koppen till bredden för varje enskilt ämne, men förbjudet att fylla så att det rinner över. Varje ämne har en egen kopp.

– Det är detsamma som att anta att varje ämne släpps ut i en miljö där inga andra ämnen förekommer, vilket ju är helt orealistiskt. I själva verket så ska flera ämnen få plats i samma kopp, och när många ämnen samtidigt hälls ned i koppen så kommer det att rinna över. Vi föreslår därför i brevet att man bara får fylla upp risk-koppen till en tiondel för varje enskilt ämne, för att på så vis ge plats för fler ämnen. Det betyder i praktiken att man sänker gränsvärdena till en tiondel av dagens värden.

Jag intervjuade dig 2019 när du hade utrett kemikalielagstiftningen som ett regeringsuppdrag. Du föreslog redan då att alla gränsvärden sänks till en tiondel av dagens nivåer med hänvisning till cocktaileffekter. Vad har hänt med det?

– Kemikalielagstiftningen är harmoniserad inom EU, så det här är en åtgärd som diskuteras på EU-nivå. När förra kommissionen kom med sin kemikaliestrategi 2021 fanns ett förslag på hur man kan hantera blandningseffekter inom EU:s kemikalielagstiftning, Reach. Men beslutet sköts upp, och nu väntar vi på att nuvarande kommission ska genomföra revideringen av Reach. Den ska presenteras i slutet av året och vi har fått signaler om att just förslaget om hur man ska hantera blandningseffekter riskerar att strykas, så därför kändes det angeläget att påminna kommissionen om hur viktigt deras eget förslag är. Kemiindustrin vill naturligtvis inte ha det, utan lobbar hårt emot.

Har det kommit några nya rapporter om faran med cocktaileffekter som du ser som extra oroande?

– Det har forskats på det här i över 30 år. Det är ett vetenskapligt faktum att blandningseffekter spelar roll, det råder ingen som helst tvekan på forskningsfronten om att det här är viktigt. I brevet nämner vi effekter som sjunkande spermiekvalitet hos europeiska män, IQ-förluster, försenad språkutveckling hos barn och försämrad hälsa bland marina däggdjur. 

Vad ser du som viktigast just nu på kemikalieområdet?

– Att jobba för en bättre riskhantering för just blandningseffekter, att förbättra testkraven i Reach så att vi kan göra mer robusta riskbedömningar innan en kemikalie släpps ut på marknaden och att ändra systemet för att öka transparensen och minska risken för intressekonflikter.

Vad för slags intressekonflikter?

– De senaste åren har jag jobbat mycket med bekämpningsmedel och bidragit till tre studier som visar att industrin fuskar med data om skadliga hälsoeffekter. Vi tittar specifikt på ämnen som kan skada barns hjärnor. När vi fick tillgång till industrins egna data kunde vi tydligt se de här effekterna, men när studien hade rapporterats till myndigheterna hade det gjorts det med en analys som dolde dem. När vi pekade på detta – mer än 20 år efter att industrins studie gjordes – blev ämnet förbjudet, men då har det alltså använts länge på felaktig grund, med oacceptabla hälsorisker.

– När det gäller kemikalierna som ligger under Reach-lagstiftningen har vi inte kunnat visa något sådant då industrin är ansvarig för riskbedömningarna och vi kan inte komma åt deras grunddata. Kemikaliemyndigheten har som uppdrag att kolla 20 procent av industrins information, så den största andelen passerar helt okontrollerat. Vid överträdelser får företaget ett brev som säger att de ska bättra sig. Vi vet hittills inget fall där det utfärdats straff eller böter vilket ger väldigt svaga incitament att följa lagen, jämfört med de ekonomiska incitamenten att fuska.

– PFAS-katastrofen som vi sitter i är ett tydligt exempel på att det inte fungerar att lägga ansvaret på företagen. Industrin visste redan på 1960-talet att det här var farliga ämnen och i dag finns de här evighetskemikalierna spridda över hela jorden och i alla människors kroppar.