Mattias Öberg, toxikolog vid Karolinska institutet, blev inkallad som expertvittne i den så kallade PFAS-rättegången. Det var boende i Ronneby som krävde skadestånd av kommunen efter att ha fått i sig höga halter av giftiga PFAS-ämnen via dricksvattnet. Nu har Mattias Öberg skrivit boken Ingen anledning till oro: Sanningen om PFAS och Sveriges största giftskandal om händelserna.

1 | Hur blev du intresserad av just PFAS?

– När det kom mätningar av halterna i blodet hos invånare i Ronneby i Blekinge spred sig ryktet snabbt bland oss toxikologer. Vi var en grupp forskare som skrev ett brev till regeringen 2014 som ledde till en departementsutredning. Det som gjorde att jag sedan verkligen blev hooked på PFAS var rättegången. Jag blev inkallad som expertvittne när de drabbade i Ronneby krävde skadestånd av kommunens vattenbolag.

2 | Vad är PFAS egentligen?

– PFAS är ett samlingsnamn på uppåt 15 000 olika molekyler, där hela eller delar av molekylen har fått väteatomer utbytta mot fluor. Det påverkar molekylernas funktion. De är kemiskt stabila och kan ha egenskaper som att stöta bort vatten och smuts. De mest kända användningsområdena är väl teflon, funktionskläder och brandskum. Ämnena håller på fasas ut i olika produkter. De stekpannor vi har i dag är ofta PFAS-fria. Men när vi började leta i vårt hem hittade vi PFAS bland annat i oljan vi har till cykeln och fästingmedlet vi ger till katten.

3 | Hur blev boken till?

– Jag förberedde mig supernoga för rättegången. Då upptäckte jag att det verkade finnas saker som inte kommit fram. Varför hade det tagit så lång tid att upptäcka problemet? Vem är egentligen ansvarig? Vad är forskarnas roll i giftskandalen? Jag började gräva i det här på fritiden.

4 | Vad har du lärt dig när du har arbetat med boken?

– När jag satte mig in detta insåg jag att den här historien är mycket äldre och mörkare än jag hade en aning om. Jag har varit miljögiftsforskare sedan jag började som doktorand 1998. Jag var med när PFAS ”upptäcktes” som miljögift kring år 2000. Men så upptäckte jag en helt egen historia som inte har blivit berättad. Den börjar i den svenska miljörörelsens födelse i slutet på 1960-talet. Kemisten och miljödebattören Hans Palmstierna pratade om oreglerade kemikalier och nämnde fluorhaltiga ämnen i bland annat brandskum. Han talade om att vi inte får göra samma misstag som man tidigare gjort med DDT. Trots de tidiga varningarna lyckades industrin dölja riskerna. Efter Hans Palmstierna gick det 30 år innan en visselblåsare öppnade den här varbölden igen.

5 | Vad ska man göra för att det ska gå bättre att reagera adekvat på andra hot av liknande slag?

– Det är viktigt att vi på universiteten har förståelse för att spelreglerna vi har kring finansiering och samverkan med industrin i vissa fall kan äventyra integriteten. Det är också viktigt att journalister och andra granskar vetenskapen som en maktfaktor. Att industrin och myndigheter söker sig till forskare är för att kunskap ger makt.

6 | Industrin försvarar användningen av PFAS och hävdar att de här ämnena är nödvändiga för ekonomin. Ligger det något i det?

– Det finns många aktörer som är PFAS-beroende, och de kommer inte att acceptera att man förbjuder det helt. De kommer att skaffa sig undantag. Då måste man väga kortsiktig nytta mot långsiktiga konsekvenser. Det är ofta så att vissa får nyttan medan andra får risken. Det blir i slutänden en politisk fråga. Om det till exempel handlar om ett viktigt läkemedel, då kanske det måste tillåtas. Men då måste vi ha extra rening och kontroll där det används och där det tillverkas.

7 | Vem tycker du ska läsa boken?

– Alla som bryr sig om nästa generation. Vi har alla PFAS i blodet. Våra barn föds omgivna av PFAS från första äggcellen. Vi delar på den här hälsobördan. Sedan hoppas jag att folk ska läsa den som en vetenskaplig thriller, en true crime-historia med spår till Hitlers flagga och dagens ryska militärlabb, med mera.