Krig är egentligen förbjudet

Under mellankrigstiden började ett förbud mot internationell militär våldsanvändning växa fram och 1928 slöts en överens­kommelse mellan ett stort antal länder. De fördömde krig som sätt att lösa internationella tvister och skulle avstå från krig som ett medel för nationell politik sinsemellan. Överenskommelsen kallas ibland Briand–Kellogg-pakten efter Frankrikes respektive USA:s utrikesministrar. En stor majoritet av världens länder anslöt sig till överenskommelsen, som dock skulle visa sig verkningslös, i synnerhet i och med andra världskrigets utbrott. Ett frö hade emellertid såtts. Aggressionsbrottets folkrättsvidrighet befästes definitivt i FN-stadgan 1945 och blev en grundnorm i den moderna folkrätten.

Enligt FN-stadgans våldsförbud, som det brukar kallas, ska medlemmarna ”i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas ändamål”, artikel 2(4). Våldsförbudet har specificerats i en deklaration som antogs av FN:s generalförsamling 1974 – den så kallade Aggressionsdefinitionen.

Enligt FN-stadgan artikel 2(3) ska medlemmarna vidare ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara”. Faktum är att dessa två artiklar i FN-stadgan i princip motsvarar innehållet i Briand–Kellogg-pakten.

Alla länder anser att normen, som innebär ett förbud mot militärt våld i internationella relationer, är bindande, åtminstone i teorin. Det betyder uppenbarligen inte att alla länder slutade bryta mot våldsförbudet efter andra världskriget. Men hittills har ingen stat, inte ens Ryssland i fallet med Ukraina, sagt att det internationella våldsförbudet som utgår från FN-stadgan inte gäller. I stället försöker stater i förekommande fall, inklusive Ryssland i Ukraina, antingen påstå att det inte handlar om (förbjuden) internationell militär våldsanvändning eller, vilket är vanligare, anföra olika argument för att rättfärdiga den militära våldsanvändningen.

Om en stat bryter mot våldsförbudet genom att inleda ett aggressions- eller erövringskrig så kan staten bli skyldig att gottgöra drabbade stater och in­di­vider på olika sätt. Krigsskadestånd har tidig­are i historien utkrävts av stater som inlett aggressionskrig, till exempel av Tyskland vid Versailles­freden efter första världskriget. Det finns inga stående domstolsarrangemang där en talan mot en stat som inlett aggressionskrig självklart skulle kunna föras. På internationell nivå finns framför allt den Internationella domstolen i Haag, inrättad inom ramen för FN vid FN:s bildande. Men för att kunna ställas inför denna domstol måste den stat som skulle vara föremål för en stämning frivilligt ha gått med på att låta domstolen av­göra tvisten. En stat är också skyldig att betala skade­stånd för brott mot Genèvekonventionerna eller tilläggsprotokoll 1 begångna av dess väpnade styrkor.

Så hur ska stater som begår aggressionsbrott dömas? En tillfällig tribunal upprättad specifikt för att pröva en viss stats aggressionskrig och döma ut ersättning till drabbade skulle kunna vara tänkbar. En förhandlingslösning som resulterar i skadestånd till skadelidande stater och individer skulle också kunna tänkas. Politiska och ekonomiska omständigheter villkorar i viss mån huruvida någon ersättning över huvud taget kommer att utkrävas på rättslig väg av en stat som gjort sig skyldig till aggression. För närvarande undersöker EU de juridiska möjligheterna att beslagta de ryska oligarkernas frysta tillgångar för att bekosta återuppbyggandet av Ukraina.

Om individer begår så kallat aggressionsbrott kan det vara förhållandevis lättare att utkräva ansvar på rättslig väg, även om det inte heller är lätt att döma en person för aggressionsbrott. I den år 1945 tillfälligt upprättade Nürnberg­tribunalen för lagförandet av de grövsta krigsförbrytarna bland axelmakterna döm­des individer för brott mot freden, vilket var beteckningen på det brott som numera kallas aggressionsbrottet. Att brott mot freden fanns upptaget bland de tre olika brottskategorierna i stadgan för Nürnbergtribunalen visar att den rättsutveckling som ägde rum under mellankrigstiden, bland annat genom Briand–Kellogg-pakten, hade burit frukt. De övriga brott som ingick i Nürnbergtribunalens stadga var krigs­förbrytelser och brott mot mänsklig­heten.

När världens länder efter lång tid kunde enas om stadgan för den permanenta Internationella brottmålsdomstolen 1998 (i Haag den också) ingick aggressionsbrottet som ett av de brott en åtalad inför domstolen kunde dömas för. Det tog ytterligare tid innan parterna till den internationella brottmålsdomstolen kunde enas kring detaljerna i hanteringen av just detta brott. Aggressions­brottet är politiskt ytterst känsligt. År 2010 hade parterna enats och 2018 trädde bestämmelserna om aggressionsbrottet i kraft. Sverige är en av de få och små stater som har ratificerat ändringarna i brottmålsdomstolens stadga rörande aggressionsbrottet.

Till skillnad från fallet med andra internationella brott kan endast ledare dömas för aggressionsbrott, nämligen den ”som i kraft av sin ställning kan utöva kontroll eller styra över en stats politiska eller militära handlande”. Aggression definieras i Internationella brottmålsdomstolens stadga som ”en stats användning av väpnat våld mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på något annat sätt som är oförenligt med Förenta Nationernas stadga”, precis som det står i den artikel i FN-stadgan – artikel 2(4) – som brukar betecknas som våldsförbudet och utgör grundnormen i dagens folkrätt. Inga stormakter har ratificerat bestämmelserna rörande aggressionsbrottet i Internationella brottmålsdomstolens stadga.

Varken Ryssland, USA eller Kina har heller ratificerat stadgan för själva brottmålsdomstolen. Vladimir Putin kan således inte ställas inför rätta där. Rent teoretiskt skulle Putin kunna ställas inför rätta i något land som kriminaliserat aggressionsbrottet, men som inte begränsar brottets tillämplighet till parterna till internationella brottmålsdomstolens stadga. Som sittande president åtnjuter Putin dock immunitet vid främmande nationella domstolar, så det är endast när Putin inte längre är president som den teoretiska möjligheten till lagföring vid utländsk nationell domstol skulle kunna förverkligas. Då skulle han också, rent teoretiskt, kunna ställas inför rätta vid rysk domstol.

En annan möjlighet vore att upprätta en tillfällig internationell tribunal, likt Nürnbergtribunalen på sin tid, där Vladimir Putin kan ställas inför rätta. Diskussioner förs om en sådan domstol, initierade av den brittiske folkrättsjuristen Philippe Sands och den tidigare premiärministern Gordon Brown. Det återstår att se om de politiska omständigheterna vid krigets slut kommer att vara sådana att de möjlig­gör en särskild tribunal.