Ha medkänsla med hjärnan

”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet.” Så börjar Myten om Sisyfos av den fransk-algeriske författaren och Nobelpristagaren Albert Camus. Verkligen dramatiskt. Människans existens är så absurd att vi bör fråga oss om inte döden är ett bättre alternativ.

Om Camus bara läst på lite mer om hjärnan tror jag att han hade sett saken i ett annat ljus.

Hans essä från 1942 ingår i kursen ”Filosofin och livets mening” vid Högskolan i Skövde som jag har ägnat mig åt under hösten. Essän beskriver en grundläggande motsättning. Människan ställer tillvarons allra svåraste fråga: Vad är meningen med livet? Men ingen svarar. Universum är tyst. Och detta är enligt Albert Camus upprörande och absurt.

Här skulle jag vilja säga: Albert, lugna dig lite. Vad kan man egentligen begära av en hjärna? Ett stycke kött instängt i kraniets mörker. En ättling till uråldriga organismer som bara ställde tillvarons allra enklaste fråga: Är det där något jag bör närma mig eller undvika?

Hjärnan är formad av sin utvecklingshistoria. Evolutionen handlar om sannolikheten för att ett visst arvsanlag tar sig vidare till nästa generation. Inget mer. Man kan säga att en kyckling är äggets sätt att alstra ett nytt ägg. Vad kycklingen upplever under sin stund på jorden har i slutändan ingen betydelse. Det som räknas är hur många kopior av dess gener som färdas vidare i nya ägg.

Vi människor är mer invecklade. Vi har ungefär tusen gånger fler hjärnceller än kycklingar och är ganska bra på att se mönster. Men själva organet har inget djupare syfte än att forma beteenden som sprider våra gener.

Hjärnan gör verkligen sitt bästa. Den är tvingad att hela tiden gissa, alltså ställa frågor till universum. Går det att hoppa från bryggan till den där båten? Är det där en isfläck? Hoppsan, det var det. Allt handlar om att hitta beteenden som fungerar.

Den brittiska hjärnforskaren Anil Seth talar i boken Being you om en kontrollerad hallucination. Hjärnan bygger upp en enkel modell av den yttre verkligheten som den sedan efter bästa förmåga korrigerar med hjälp av försvinnande lite information, bara ögonens signaler om ett smalt spektrum av elektromagnetisk strålning och lite andra sinnesintryck. Det mesta förblir okänt. Undra på att det blir tokigt ibland.

För Sisyfos går det åt helvete. Gudarna dömer honom att knuffa en tung sten upp för en kulle i den grekiska mytologins dödsrike. Varje gång stenen närmar sig toppen rullar den ner igen. Sisyfos måste börja om och börja om i all evighet.

Albert Camus menar att den mänskliga existensen är lika meningslös. Även självmord är meningslöst. Det enda vettiga är att revoltera mot vår absurda existens.

Jag tycker att hans syn på det absurda är absurd. För hur rimligt är det att hjärnan – med sin utvecklingshistoria och knapphändiga tillgång till verkligheten – ens skulle kunna uppfatta ett svar från universum på den superultimata frågan om livets mening?

Trots allt ger Albert Camus en strimma av hopp. ”Det finns inget öde som inte kan övervinnas med hån”, skriver han, och avslutar essän med att ”man måste föreställa sig Sisyfos lycklig”.

Jag tror mer på medkänsla än hån och revolt. Medkänsla med ett stackars organ i en förvirrande verklighet. Hjärnans natur är att ställa alla möjliga frågor till universum. Den gör likadant med frågan om meningen med livet – och hamnar då långt utanför sin hjälpligt behärskade terräng.

Den insikten borde lätta Sisyfos börda. Och han skulle även kunna fundera över miraklet att han faktiskt har ett medvetande. Vårt universum är tydligen beskaffat så att han slipper vara en själlös robot. Han kan känna, tänka och uppleva sin värld, på gott och ont. Med ett sådant perspektiv kan även jag föreställa mig Sisyfos hyfsat lycklig.