”Jag sörjer det svenska klimatledarskapet”

Tysklands dåvarande miljöminister Angela Merkel öppnade den första partskonferensen – COP1 – i Berlin 1995. Sedan dess har hundratusentals delegater passerat säkerhetskontrollerna på COP, så även jag. COP27 i Sharm el-Sheikh blev min 27:e förhandlingsrunda, mellanmöten inräknat, vilket manar till reflektioner.

Det är med lika delar ödmjukhet och frustration som jag ser tillbaka på det senaste mötet. Ödmjukheten bottnar i en insikt i hur svårt det är att fördela ansvar i en mellanstatlig process. Frustrationen beror på det enorma kollektiva misslyckande som i rasande takt bryter ner våra samhällen. Konsekvenserna av ett förändrat klimat blir allt tydligare för varje år som går. Och när FN inte räcker till måste länder som Sverige visa vägen. Det är därför med sorg jag har noterat att det svenska ledarskapet börjat ifrågasättas.

Mötet i Sharm el-Sheikh hade ett ovanligt tydligt fokus på klimatskador. Det är logiskt. Stadigt ökande utsläpp av växthusgaser i kombination med bristande klimatanpassning har lett till stora klimatskador. COP27 kommer mer än något annat att bli hågkommet som startskottet för förhandlingar om vem som ska betala för skadorna.

I den frågan levererade konferensen ett genombrott redan under de första dagarna. Den föreslagna dagordningen togs upp till omförhandling. Det är väldigt ovanligt, och en svår utmaning för ett ordförandeskap. Efter en nattmangling lyckades länderna ändå enas om att påbörja förhandlingar om finansiering av skador och förluster, förutsatt att diskussionen inte handlar om kompensation eller skadestånd.

I slutförhandlingarna två veckor senare var diskussionerna intensiva om en fond för finansiering av klimatskador. Ett kompromissförslag från EU innebar att rika länder går med på en fond – förutsatt att givarbasen är bred och inkluderar privata finansieringskällor, samt att fondens kapital främst går till de mest sårbara länderna. Enligt förslaget kan bättre bemedlade utvecklingsländer behöva finna sig i att bidra till fonden utan att få något tillbaka. Det var en kompromiss som till slut antogs; en stor framgång och troligtvis början på mycket intensiva förhandlingar i framtiden om klimatskador och ansvar.

I övrigt gjordes framsteg i arbetet med att stärka och följa upp hur anpassningar till ett förändrat klimat bör gå till, hur internationellt samarbete kring utsläppsminskningar ska administreras och hur ambitionsnivån i det globala klimatarbetet kan stärkas.

Det är bra, men mycket långt från tillräckligt. Många länder ville ha betydligt kraftfullare formuleringar om utfasning av fossila bränslen, om hur målet om 1,5 grader ska kunna nås, och om stöd till omställningen i fattiga länder.

Utanför processen fortsätter utsläppen att öka. Det skär i hjärtat att se hur länder skyller på varandra när de ska förklara varför summan av deras löften inte räcker till. Till slut handlar det om ett val. Under sitt öppningsanförande beskrev FN:s generalsekreterare António Guterres alternativen för de samlade världsdelarna: kollektivt agerande eller kollektivt självmord. Antingen agerar vi för en omställning till en bättre värld, eller så drabbas vi av förödande klimateffekter som tvingar oss att ställa om.

En planerad omställning är förstås bäst. Samtidigt är det uppenbart att världssamfundet än så länge har misslyckats. Problemen är inbyggda i klimatförhandlingarnas spelregler. När Angela Merkel öppnade COP1 var en viktig uppgift att hitta samförstånd kring beslutsregler. Varken då eller senare har vi fått något sådant samförstånd, vilket i praktiken innebär att länderna har vetorätt.

Visserligen skapar vetorätten bred uppslutning bakom besluten. Men det vi vinner i legitimitet förlorar vi tyvärr i handlingskraft. Den minsta gemensamma nämnaren sätter alltid standarden för beslut. Dessutom blir processen skör. Om ett land känner sig förorättat kan det protestera genom att blockera beslut.

Utmaningarna med en process baserad på samförstånd var extra tydlig i Sharm el-Sheikh. Det egyptiska ordförandeskapet bönade och bad till länderna att fatta sig kort, hålla bilaterala konsultationer om åsiktsskillnader och att återkomma med balanserade kompromissförslag.

FN är bra på att leverera en grund att stå på. Avtalen stakar ut en gemensam riktning, ställer krav på transparens och erbjuder verktyg för att bedriva klimatarbete. Organisationen är betydligt sämre på att tvinga länder att agera. Klimatkonventionen saknar starka mekanismer som fördelar ansvar för att nå de gemensamma målen.

Det kollektiva misslyckandet har nu gått så långt att det är för sent för en mjuk omställning. Våra samhällen måste förändras mycket snabbt – eller tvingas till snabb förändring.

Vi vet exakt vad som behöver göras. Vi måste göra oss kvitt fossilberoendet, århundradets värsta drog, motorn i det globala energisystemet. För mig känns det otroligt tungt att lämna över denna kris till mina barn, världens barn, våra oändliga kärlekar.

I denna situation behövs föregångsländer. Jag sörjer därför att det svenska klimatledarskapet fått sig en rejäl törn, att finansministern skakar på axlarna på frågan om vi kan nå våra klimatmål och att klimatministern försvarar politik som leder till ökade utsläpp.

Mer än någonsin behövs politiskt mod, ansvarstagande, ledarskap och altruism. Det är mycket troligt att somliga länder kommer att åka snålskjuts i klimatomställningen Det får vi acceptera. Vid gemensamma städdagar är det alltid några som uteblir. Men fler länder behöver ansluta sig till den skara dit jag tidigare räknat Sverige, länder som vågar ta täten och göra betydligt mer än genomsnittet.