”Så kan man mäta rasism utan raskategorier”

I början av november besökte en oberoende expertpanel från FN Sverige för att undersöka afrosvenskars situation. Panelen är inrättad av FN:s råd för mänskliga rättigheter och ska undersöka om afrikaner och personer med afrikansk härkomst behandlas orättvist av polis och rättsväsende. De kritiserar Sverige för oviljan att samla in rasuppdelad statistik, vilket även FN-kommittén för avskaffande av rasdiskriminering gjorde 2016.

En förklaring till att den sortens statistik saknas i Sverige är Sveriges historiska erfarenhet av rasbiologisk datainsamling och rashygienisk socialpolitik. Det gör frågan så infekterad att själva begreppet får varningslampan att blinka ilsket. Likväl behöver Sverige verktyg att följa upp rasismens utveckling. I dag har vi ingen möjlighet att veta om rasismen i Sverige ökar eller minskar, på vilka områden det finns störst behov att ingripa, eller vilken effekt olika slags åtgärder har.

Att samla statistik uppdelad efter ras, etnicitet och religion är högst kontroversiellt och till viss del olagligt. Inom svensk rasismforskning och bland de grupper som utsattes för rashygienisk diskriminering och våld har den dominerande uppfattningen varit att rasstatistik bör undvikas. Invändningarna är allvarliga och befogade. Historien om relationen mellan statistik och rasism är historien om nationalstaternas och kolonialmakternas konstruktion av värdefulla folk vars välstånd skall värnas genom att eliminera, utesluta eller underordna mer eller mindre värdelösa andra. Det är inte lätt att bli övertygad om att rasstatistik i nutiden skulle kunna förvandlas till ett idealiskt antirasistiskt verktyg, som i alla lägen förblir troget principen om alla människors lika värdighet och rättigheter. Likväl kvarstår behovet av empirisk kunskap för att kunna bedriva ett antirasistiskt jämlikhetsarbete.

Hur vi kan producera kunskap om rasism utan att reproducera rasism är en metodfråga. Vi tror att vi kan bidra till en lösning på problemet. Forskargruppen Metodologiska laboratorier, med forskare från Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet och Mångkulturellt Centrum, har utvecklat Balingsholmsmodellen. Det är en modell som kombinerar kvantitativa metoder inspirerade av Pierre Bourdieus sociologi och kvalitativa etnografiska intervjumetoder. Syftet är att på nationell och regional nivå kunna mäta den strukturella rasismens effekter för människors skilda livsvillkor. I stället för att utgå från i förväg antagna raskategorier för att därefter mäta ojämlikhet, vänder vår modell på steken och tar fram kunskap om mönster av ojämlika livsvillkor grundade i rasism hos hela den svenska befolkningen. Därefter kan vi se vilka befolkningsgrupper som gynnas och missgynnas.

Om det i en statistikanalys av totalbefolkningen exempelvis visar sig finnas ett kluster eller en grupp som består av personer som har hög utbildningsgrad, låg inkomst, ett arbete med prekära anställningsförhållanden, bor i hyresrätt i en stadsdel med lägre medianinkomst än den egna och där ett relativt stort antal är födda eller har föräldrar som är födda söder om Sahara, då har vi en indikation på att rasism kan vara involverad i gruppens mönster av livsvillkor. Vi väljer då slumpmässigt ut cirka 15 individer från detta kluster och utför kvalitativa djupintervjuer med dem för att närmare förstå de sociala villkor och erfarenheter som är återkommande hos individer som tillhör detta mönster av livsvillkor.

Därefter analyserar vi mönster av ojämlikhet mellan de olika klustren, alltså mellan olika befolkningsgrupper. På så sätt kan vi kartlägga hur rasformationen i Sverige ser ut vid mätningsögonblicket. Det vill säga vilka grupper som vid en viss tidpunkt rasifieras och vilka ojämlikhetsmönster som råder mellan dem. Därmed kan vi mäta effekter av strukturell rasism hos den svenska befolkningen utan att utgå från föregivna raskategorier som vore de stabila statistiska variabler. Vi slipper därmed att reproducera föreställningar om naturgivna ”raser” samtidigt som vi kan generera kunskap om effekter av rasism för olika rasifierade befolkningsgrupper.

Rasism har långtgående konsekvenser för människors livsvillkor och för samhällets demokratiska grund. Samtidigt är rasism inte en naturordning utan ett politiskt problem som kan påverkas och på sikt åtgärdas. För att förändra rasism krävs kunskapsbaserat arbete och ändamålsenliga uppföljningsverktyg. Balingsholmsmodellen kan ta oss en bit på väg genom att mäta effekter av strukturell rasism. För att mäta andra former av rasism krävs andra verktyg. I stället för att paralyseras av varningslampan mot rasuppdelad statistik bör vi ta till kreativitet, metodutveckling och politisk vilja i arbetet mot rasism.