Socialsekreterare tolkar anknytningsmönster fel

Socialsekreterare som utreder om barn far illa är ofta för snabba med att bilda sig en uppfattning om barns anknytningsmönster. Det visar en svensk studie, som bygger på en enkätundersökning med nära 200 socialarbetare, samtliga med erfarenhet av barnutredningar. 85 procent svarade att de bildar sig en uppfattning om barns anknytningsmönster i samtliga eller i de flesta av sina utredningar. I många fall tycktes de också fästa stor vikt vid sin tolkning.

– De ansåg att tolkningen gav information om omsorgen som det individuella barnet fått – och hur barnet kommer fortsätta att utvecklas. Det resonemanget är felaktigt, säger Mårten Hammarlund, barnpsykolog och doktorand i psykologi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom studien.

Mer än hälften av studiedeltagarna uppgav att deras uppfattning om anknytningsmönstret kan ligga bakom beslut om att placera ett barn utanför hemmet eller inte.

– Risken är då att man, i sin iver att hjälpa, på felaktiga grunder utsätter barnet för potentiellt traumatiska separationer från anknytningspersonerna, säger Mårten Hammarlund.

Bara en av fem sa att de brukade använda sig av bedömningsinstrument för anknytningskvalitet, men de flesta instrument som nämndes var inte utformade för anknytningsbedömningar och ingen använde väl validerade metoder.

Många ansåg att otrygg anknytning betyder att vårdnadshavaren brister i sin omsorg. Men så enkelt är det inte, inte ens om man har använt validerade instrument för att bedöma anknytningen, förklarar Mårten Hammarlund.

– Även om omvårdnaden är av stor betydelse för anknytningsutvecklingen har en mängd empiriska studier visat att det här är mer komplext.

Det är principiellt problematiskt att överföra resultat på gruppnivå till enskilda individer, visar forskning. Skillnader i barns beteenden kan bero på andra saker än anknytning, som till exempel olika temperament eller på att situationen vid bedömningen upplevs som stressande.

– Man bör därför fokusera på mer direkta bedömningar av omvårdnadsförmåga, i stället för att använda barnets anknytningsmönster som en indikator på föräldrarnas förmåga i detta avseende.

Mårten Hammarlund tror att ökade krav på socialsekreterare att hänvisa till vetenskap i sina bedömningar delvis kan förklara varför hemsnickrade bedömningar av anknytningsmönster blivit så vanliga.

– Att klä sina bedömningar i anknytningsterminologi ger dem en aura av legitimitet och får dem att framstå som förankrade i vetenskap. För de jurister som sedan ska bedöma underlaget finns det naturligtvis risker i detta, att utredningarna verkar mer solida och kvalificerade än vad de kanske är, säger han.

Nu efterlyser han bättre utbildning i anknytningsteori på socionomutbildningen.

– Det vore också suveränt om socialtjänsten i större utsträckning kunde erbjuda evidensbaserade stödmetoder med fokus på anknytning till föräldrar för att minska risken för onödiga separationer.

Mårten Hammarlund nämner metoderna ABC, VIPP-SD och trygghetscirkeln, som alla handlar om att utveckla samspelet mellan förälder och barn.

Att den populära anknytningsteorin används slängigt och delvis har missuppfattats tror han är forskarnas eget fel.

– Man har varit för dålig på att kommunicera, så det har uppstått ett glapp mellan den allmänna bilden och vad forskningen faktiskt visar i dag, säger Mårten Hammarlund.