Varning för laviner

Jenny Råghall noterade att något inte stämde. Det var snöstorm och flera liftar på Tänndalens fjäll­anläggning hölls redan stängda av säkerhetsskäl. Nu såg hon att ytter­ligare en sluttning hade ändrat form i snödrevet. Skulle den verkligen se ut så? När stormen bedarrade öppnades den närliggande liften och skidåkare var på väg upp, ovetande om att offpistområdet kunde vara farligt.

Som skidpatrullör fungerade Jenny Råghall och hennes kollegor som anläggningens ambulanser om någon gjorde sig illa. I arbetet ingick också att sätta upp skyltar och att hantera lavinproblem. Tillsammans med säkerhetschefen Jocke Nyberg tog hon sig upp i backen för en rutinkontroll.

Snötäcket visade sig vara stenhårt och vindpackat, nästan som betong. Jocke Nyberg slog fast att de skulle behöva komma tillbaka och spränga bort snön. När han vände på skidorna för att åka mot nästa lift utlöste han lavinen. Både han och Jenny Råghall drogs med. Hon var 23 år gammal och hade precis utbildat sig till fjäll- och äventyrsledare. Hon visste att laviner med lätthet kan nå en hastighet av över hundra kilometer i timmen. Till en början gick det ganska sakta, men det dröjde inte många sekunder förrän de tumlade runt i snömassorna. Hennes ena skida fastnade runt ett träd. Inte ens när det högg till i knät blundade hon. Hon var fast besluten om att hålla koll på vad som var upp och ner.

– När lavinen stannade var snön så packad att jag låg som i ett skruvstäd. Jag fick ingen luft. Höger handflata var det enda som stack upp ovanför snöytan och på något sätt lyckades jag gräva mig fram i den hårda snön till luftvägarna. När jag kunde andas insåg jag att jag skulle överleva. Jag ropade efter Jocke, men fick inget svar, säger Jenny Råghall.

Tio år senare går hon före på skidor uppför fjälltoppen Tuolpagorni. Jag och fotografen har utrustats med randonnéskidor och tillhörande stighudar, som är praktiskt när vi ska klättra uppåt och så småningom åka neråt igen. Det är brant och brantare ska det bli. Kebnekaisefjällen är Sveriges mest högalpina område.

Jenny Råghall pekar med staven mot andra sidan dalgången. Någon kilometer bort har det gått en lavin och vi kan tydligt se brottkanten. Det är den tionde lavinen hon observerar i dag. Hon tar upp sitt block och gör en anteckning innan hon skidar vidare. Planen är att undersöka snöns bärkraft en bit upp.

På landets skidanläggningar är det upp till personalen att se till att skidåkare inte ska kunna starta stora laviner, till exempel genom att försöka spränga bort risken. Sedan några år tillbaka levererar Naturvårdsverket också lavinprognoser i sex svenska fjällområden. Jenny Råghall ansvarar för lavinarbetet i Kebnekaisefjällen. Varje dag bedömer hon och hennes kollegor lavinfaran med en siffra mellan ett och fem. De beskriver problematiken och vad man ska se upp med, som en tjänst till skoteråkare och skidåkare. För att göra det åker hon ibland 15 mil skoter på en dag. Andra dagar går hon tusen höjdmeter på skidor.

Jenny Råghall stannar och tar fram en spade. Varje gång det snöar bildas tydliga lager i snön, ungefär som årsringarna hos träd. Somliga snökristaller är mer hållfasta än andra. Nu börjar hon gräva en meterdjup grop för att kunna undersöka snölagren.

– Överst är det jättemjuk och fluffig snö. Under ser vi lite vindpackad snö. Om det kommer mycket snö ovanpå svaga lager ökar risken för laviner, säger Jenny Råghall.

När hon har grävt färdigt glider tre topptursåkare förbi och hälsar förvånat. Med hjälp av en spade slår hon försiktigt på snön för att studera hur snötäcket reagerar på belastning. Först när hon slår med mer kraft bildas tydliga sprickor i snökolumnen. Just nu är lavinfaran en trea på den femgradiga skalan, en siffra som också baseras på väderdata och annat utöver vad Jenny Råghall ser i snögropen.

– Jag önskar jag kunde säga att lavinsäkerhetsarbetet har blivit mycket bättre sedan min lavinolycka. Det har tyvärr inte hänt så mycket som jag hade hoppats. Sverige var till exempel ett av de sista länderna i världen med att införa lavinprognoser, säger hon.

Lavinolyckan som inträffade i Härjedalen 2012 blev en hård start på hennes karriär. Egentligen är det praxis att ha transceiver när man arbetar med laviner. Det är en liten radiosändare som gör att man kan hitta varandra. Men lavinsäkerhetsarbetet hade låg prioritet på anläggningen. Jenny Råghall hade trots allt en mikrofon på sin vänstra axel som hon lyckads slå larm med.

– Det blev kaos. Det fanns ingen räddningsplan och det var ju vi som var skidpatrullen som skulle hjälpa till att leta om något sånt här skulle inträffa, säger Jenny Råghall.

Skidskolelärare och privatpersoner strömmade till olycksplatsen. Hon instruerade dem att lämna henne där nere och leta efter Jocke Nyberg i stället. När han hittades efter en halvtimme var han allvarligt skadad och kraftigt nedkyld. Han överlevde inte.

– I ambulansen funderade jag på om jag verkligen skulle hålla på med det här. Jag kände direkt att svaret var ja. Det kändes för viktigt för att bara sluta, säger hon.

Redan dagen efter olyckan var hon tillbaka på Tänndalens fjällanläggning och fick fria händer att beställa dyr lavinutrustning. Hon skrev säkerhetsplaner, riskanalyser och en lavinräddningsplan. Hon läste också allt hon kom över om laviner.

Ett par år senare tvingades hon att återuppleva olyckan i detalj under rättegången. Arbetsgivaren stod åtalad för bland annat vållande till annans död och Jenny Råghall blev både målsägare och sakkunnig. Det fanns ingen annan med kunskap om laviner i rättssalen. Företaget fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten.

Hon bestämde sig ganska snart för att utbilda sig till lavinexpert i Kanada, en titel som man får först efter avslutad utbildning och som kräver mycket erfarenhet i fält. Förr fanns det få lavinexperter i Sverige. Nu är de i alla fall någonstans mellan 20 och 30 personer. Det tycker hon är bra, men hon gillar egentligen inte själva benämningen.

– Lavinexpert är ett dåligt namn. Jag tycker inte att man kan bli expert på laviner eftersom de är så oförutsägbara. Lavinexperter dör i lavinolyckor eftersom vi är så exponerade för lavinterräng under lång tid. Det räcker att göra en enda felbedömning, säger Jenny Råghall.

I alla tider har det gått laviner på branta sluttningar. De allra flesta passerar obemärkt förbi och i Sverige är vi förhållandevis skonade från laviner som träffar människor, infrastruktur och bebyggelse.

Sedan millennieskiftet har 56 svenskar omkommit i lavinolyckor, varav 43 utomlands. Förra vintern miste fyra svenskar och en lokal guide livet i en lavin i Österrike. En femte svensk klarade sig och larmade via en svensk Whatsapp-grupp. Alla var män i 40-årsåldern. Tidigare samma dag drogs också tre svenska män i 30-årsåldern med i en österrikisk lavin, men klarade sig utan livshotande skador.

Stefan Mårtensson är Sveriges enda lavinforskare. Precis som Jenny Råghall är han också lavinexpert. Han konstaterar att skandinaver är överrepresenterade i lavinolyckor i Alperna, men vad det beror på är svårt att säga.

– När jag utvärderade kunskapsläget för tio år sedan såg jag att det var ganska risigt i Sverige. Det gällde såväl på individnivå, bland skidåkare och skoteråkare, som hos skidanläggningar och andra aktörer i fjällvärlden. Nu ser det ut som att både organisationer och privatpersoner börjar agera i rätt riktning, säger Stefan Mårtensson.

Inledningsvis studerade han de tekniska aspekterna på laviner, men med åren har han intresserat sig allt mer för den mänskliga faktorn. Just nu tittar han närmare på samtliga lavinolyckor i landet sedan 1910-talet.

– Trenden är att allt fler dör i lavinolyckor, särskilt från 1980-talet och framåt. Även på 1960-talet dog många svenskar med dåtida mått mätt och det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att utrustningen var väldigt enkel med träskidor och bambustavar. Man körde fast om det kom mer än en decimeter snö. I dag är både skidor och snöskotrar gjorda för brant terräng, säger han.

85 procent av de förolyckade är män och de flesta är i 30–40-årsåldern. I statistiken ingår dock bara fall fram till och med 2019. Det nuvarande årtiondet kan han inte utvärdera förrän om tidigast sju år, men han konstaterar att det förebyggande lavinarbetet aldrig varit så intensivt som nu. Förhoppningsvis kommer det att synas i statistiken längre fram.

Samtidigt konstaterar han att risken att dö i en lavin ändå är liten. En studie slår fast att det i genomsnitt dör en person på 50 000 åkdagar.

– Rent statistiskt är det farligare att gå över ett övergångsställe. Ändå är intresset för laviner väldigt stort. Jag tror att det hänger ihop med att dödligheten är så pass hög om man väl dras med i en lavin. Då dör en av fyra.

Kanske kommer lavinläget att förändras med klimatet. Om det faller mycket snö tenderar snötäcket att bli förhållandevis stabilt. Mindre snö kan ge ett mer lavinfarligt klimat. Snön förlorar hållfasthet när temperaturen närmar sig noll grader.

– Jag har sett laviner som jag inte trodde var möjliga, och som uppenbart skett på grund av värmen. Om det är slumpmässiga händelser eller trender är svårare att svara på, säger Stefan Mårtensson.

Alec van Herwijnen är forskare vid världens största lavinforskningscenter, The institute for snow and avalanche research (SLF), i schweiziska Davos. Målsättningen är att förstå laviner, förutsäga dem och att begränsa skador. Han har särskilt intresserat sig för hur klimatet påverkar laviner. Enligt klimatscenarier förutspås mindre snö, men det behöver inte nödvändigtvis innebära färre laviner. Mindre snö tenderar att göra snötäcket instabilt. De kommande 20 åren tror Alec van Herwijnen att vi kommer att se fler laviner.

Med det varmare klimatet väntas också längre torrperioder mellan snöovädren. Det är under sådana perioder som svaga snölager tenderar att bildas. Om stora mängder snö faller ovanpå svaga snökristaller ökar lavinrisken väsentligt.

– De mest katastrofala lavincyklerna är alltid relaterade till extrema snöstormar. Om dessa extrema snöstormar kommer att bli mer frekventa eller intensivare är det troligt att vi kommer att få fler katastrofala lavincykler, säger Alec van Herwijnen.

Han konstaterar att lavindynamiken till stor del bestäms av huruvida snön är våt eller torr. Torrsnölaviner tenderar att röra sig snabbare och involvera större snövolymer. Våtsnölaviner är långsammare, men eftersom snön är tyngre riskerar de att bli kraftigare.

I sin forskning har han sett att det i framtiden väntas bli färre dagar med torrsnölaviner och fler med våtsnölaviner. Våtsnölaviner tros också bli vanligare över hela säsongen. I dagsläget inträffar de främst i april och maj.

– Vi räknar också med fler övergångslaviner, alltså laviner som börjar som torrsnölavin högt upp på berget, men övergår i en våtsnölavin lägre ner. Det mesta av forskningen har hittills fokuserat på torrsnölaviner, och jag tror att det finns ett behov av att bättre förstå de processer som är involverade i våtsnölaviner och utveckla nya metoder som kan användas i praktiken, säger Alec van Herwijnen.

I fjol observerade Naturvårdsverket 1 410 laviner från Riksgränsen i norr till Funäsdalen i söder. I Kebnekaiseområdet konstaterar Jenny Råghall att det blev en vinter med extrema väderväxlingar. I mars spöregnade det i två dagar i sträck. Varken hon eller renskötarna i området hade sett något liknande och på markerade skoterleder var det mer vatten än snö på sina håll. Hon tar fram sin mobiltelefon och visar en sjö.

– Vi hade en meter vatten ovanpå isen. Så ska det inte vara, säger Jenny Råghall.

Tio dagar efter spöregnet kom i stället mer pudersnö än på 40 år. Bergsguider pulsade plötsligt i bottenlöst puder. Hon beskriver det som förhållandevis enkelt att förutspå laviner när det snöar och drevar. Om det blir varmt kan snön tryckas ihop och bli mer stabil, men det kan lika gärna bli så att vart och vartannat fjäll rasar ner.

Hennes telefon ringer. Det har precis gått en stor lavin vid Riksgränsen. Förutom lavinexpert är Jenny Råghall också utbildad fjällräddare och brandman.

– Man har hittat skidspår i anslutning till lavinen. Än så länge finns det tillräckligt med folk i området, men det kan bli så att jag får kasta mig i en helikopter och hjälpa till, säger hon.

Jenny Råghall tror att de flesta tar till sig av informationen från lavinprognoserna. Hon skulle dock gärna se ett ökat säkerhetstänkande och önskar att fler gick lavinkurser. Lavinryggsäck halverar till exempel dödligheten. I den finns en inbyggd airbag som aktiveras om åkaren hamnar i en lavin. Allra viktigast är det dock att ha spade, sond och transceiver samt att veta hur man ska hantera situationen om olyckan är framme och ens bästa vän begravs under snömassorna.

– Många skoteråkare köper lavinutrustning och tänker att det löser sig. Om det kommer en lavin utgår de från att de kan köra ifrån den. Nu generaliserar jag förstås, men folk som går på topptur har ofta lite bättre koll. Bland de som kör offpist och lift­buret är det väldigt blandat, säger Jenny Råghall.

Lavinsäkerhetsarbetet på de svenska fjällanläggningarna har blivit något bättre med åren, men hon tycker fortfarande att det finns mycket kvar att göra.

– I bygg- och flygbranschen försöker man jobba bort alla risker på papper. Man är noga med risk­bedömning och systematisk dokumentation. På skidorter spränger man många laviner, men på vissa håll har laviner fortfarande låg prioritet. Om personalen klagar kan man byta ut den nästa år. Det är en farlig inställning.