Vikingatida gravar med svärd hittade utanför Köping

Vikingatida gravar med svärd och andra vapen är inte helt ovanliga, särskilt inte i Mälardalen under 800—900-talen. Men att svärden sticker upp ovan jord tyder på att det är speciella individer som har begravts, anser arkeologen Anton Seiler vid Arkeologerna, en avdelning i Statens historiska museer. Kanske var de döda framstående krigare som fått sina svärd med sig.

– Vi såg svärden sticka upp så snart vi tagit bort torvlagret ovanpå rösena. Förmodligen har man använt våld för att trycka ned dem. Klingorna satt fast till hälften i den dåtida markytan, under rösena. Redan då gick klingorna sönder, svärden hade hamrats ned, säger Anton Seiler.

De vanligaste vapnen man funnit i gravar är pil- eller spjutspetsar, som inte var lika dyrbara som svärd. I de fall svärd lagts ned har de oftast vikts, sannolikt genom att först värmas upp över en eld. Att de läggs ned hela, eller placeras stående, är ovanligare.

– Det är väldigt medvetet gjort. Kanske var det för att människor skulle kunna gå till gravarna och röra vid svärden, och på så sätt få en kontakt med de döda. Det finns också en teori om att syftet inte var att göra dem tillgängliga för de levande, utan att de döda vigdes till Oden, som var krigets gud, säger Anton Seiler.

Teorin framfördes för tjugo år sedan av arkeologen Andreas Nordberg, som också spekulerar kring att föremål med vass egg trycks ned i gravar för att hindra de döda från att gå igen och hemsöka de levande. Han listar drygt 20 exempel i Mälardalen, på Åland och i Norge.

I utgrävningen mellan gårdarna Viby och Norrtuna, en av många platser som grävs ut när E18 breddas, har arkeologerna identifierat 45 gravar. Troligen finns minst lika många till i gravfältet, men resten ligger utanför den yta som berörs av breddningen.

De flesta gravarna är platta stensättningar med relativt få och traditionella gravgåvor som keramik och smycken. Bara två av gravarna är tydligt synliga ovan jord, som två högar. Den ena är dessutom återanvänd genom att man grävt ett schakt tvärs över delar av högen och där gjort tre senare gravar. Det är i två av dessa som svärden nu hittats.

I gravarna fanns också stora mängder ben, de flesta troligen från djur. Tillsammans med fynd av spelpjäser, björnklor och granater – en sorts enklare ädelstenar – är det ytterligare tecken på att förnäma individer begravts där.

I förnäma gravar från framför allt vendeltid, perioden före vikingatiden, var det vanligt att krigare och andra mäktiga personer, även kvinnor, begravdes insvepta i björnfällar och med mängder av djur, som hästar, hundar, grisar och rovfåglar.

I området finns också mycket hällristningar, som visar att bygden var viktig redan under bronsåldern med en större vik vid dagens Mälaren, då en havsvik, som bredde ut sig intill gårdarna.

Arkeologerna har också hittat resterna av en eller flera gårdar med stolpbyggda långhus, och en hel del tappade eller lämnade föremål. De är ovanligt väl bevarade tack vare att gravarna lagts ovanpå de gamla gårdslägena, enligt arkeologen Fredrik Larsson från Arkeologerna.

– När vi plockat bort högarna blottlade vi en kanske 1 400 år gammal yta som inte rörts sedan den lämnades. Vanligen plöjs de sönder av senare tiders lantbruk, så gravarna här har räddat dem intakta, säger han.

Bland fynden finns slagg både från järnframställning och från smide, som visar att ett omfattande metallhantverk förekommit på platsen. Tillsammans med de rika gravfynden pekar det på att platsen haft stor betydelse både under äldre och yngre järnåldern.

– Man brukar traditionellt säga att järnet framställts i Bergslagen, så här långt söderut i Västmanlands jordbruksbygder har ytterst få sådana spår tidigare hittats. Det visar att den gängse bilden är förenklad. Det här kan vara en plats som haft gott om råvara i form av myrmalm, eller kontakter norröver. Eller så finns det fler liknande platser som inte grävts ut, resonerar Fredrik Larsson.

Att gravarna byggts på den gamla boplatsen visar att det är en viktig plats som man inte gärna lämnade. I analysarbetet som nu tar vid hoppas arkeologerna kunna se ifall det finns en kontinuitet kanske ytterligare tusen år längre tillbaka.