Historien bakom dagens påverkans­operationer

Frågan ”Vem betalar?” är ett av flera mantran i journalisten och akademiledamoten Ingrid Carlbergs bok om påverkanskampanjernas historia. Ett annat är uttrycket ”plausible deniability”, att aldrig ge sig in i en operation som man inte kan hitta ett elegant sätt att förneka. Ett tredje är att det viktiga inte är hur det verkligen förhåller sig, utan hur det ser ut att vara. I centrum av berättelsen står Willy Münzberger, som utvecklade försåtliga sätt att skapa opinion för bolsjevikernas sak utanför Sovjetunionen, och som efterapades av såväl Nazityskland som amerikanska CIA och pr-industrin. Och inte oväntat dagens Ryssland.

Metoden handlar om att utnyttja spänningar som redan finns i samhället, att maskera finansiering genom exempelvis insamlingar med vällovliga mål, att plantera väl förberedd information hos journalister – och kanske viktigast av allt: att få de människor som gör jobbet att tro att de åstadkommer detta själva.

Rader av kända namn svischar förbi – och några stannar längre. Författaren Arthur Koestlers roll som marionett åt den sovjetiska desinformationen skildras ingående – så även hur han i slutet av 1930-talet genomskådar bluffen, skriver Natt klockan 12 på dagen om den stalinistiska terrorn och sedermera lär upp västliga säkerhetstjänster i Münzbergers metoder. Det ligger i sakens natur att dolda påverkansoperationer är svåra att belägga, vilket Ingrid Carlberg är den första att redovisa. Mycket av 1900-talets marionetteater, på båda sidor av järnridån, har belagts genom dokument. Men är det något man kan lära av hennes bok Marionetterna så är det att en annan sanning alltid kan lura runt nästa hörn.