Språket blir slagträ i skogsdebatten

Miljörörelsen benämner ibland den brukade skogen som trädplantager. Tallar och granar som växer i raka rader påminner om bananplantager, menar man, och ordvalet blir automatiskt ett ställningstagande. Det används nästan bara av skogsbrukskritiska personer.

Riksskogstaxeringen, som har i uppgift att beskriva tillståndet och förändringen i de svenska skogarna, definierar plantageskogskaraktär som en skog där 90 procent av träden utgörs av ett och samma trädslag. Detta har skogsnäringen tagit fasta på, och konstaterar därmed att det är bara en bråkdel av de svenska skogarna som kan klassas som plantager.

Miljörörelsen lutar sig i stället mot Nationalencyklopedins definition och hänvisar särskilt till en mening: ”Principiellt är de planterade bestånden av skogsträd i Skandinavien också exempel på plantageskogsbruk.” Representanter från miljörörelsen menar alltså att det tvärtom går att säga att stora delar av skogen är att betrakta som just plantage.

Skogsplantage är ett värdeladdat ord, och det finns många fler. Språket används som ett slagträ i skogsdebatten, precis som inom klimatrörelsen. Kanske är man lika oense om de skogliga begreppen som om själva sakfrågorna.

Att skogen har blivit en stridsfråga har väl knappast undgått någon. Samtliga parter argumenterar också för att skogen har en nyckelroll i klimatomställningen, men sedan går åsikterna isär.

Skogsnäringen ser den skogliga råvaran som ett förnybart alternativ till fossila produkter. Trä lyfts fram som ett hållbart sätt att producera kläder och hus. Trä kan också fungera som en möjlig ersättare till engångsplast. Henrik Sjölund, vd på skogsbolaget Holmen, har flera gånger konstaterat att de odlar hus. Alternativet vore att tillverka hus av betong.

Miljörörelsen förespråkar i stället att skogen i så stor utsträckning som möjligt ska få stå kvar där den står. På så sätt gynnas biologisk mångfald, samtidigt som träden fungerar som kollager och därmed binder koldioxid från atmosfären.

Inte heller skogsforskarna är överens. Några vill ha mer skogsbruk, andra mindre, och det går att argumentera för båda sidor med vetenskapligt stöd. Så hur ska vi ha det?

För fyra år sedan hade Kungliga skogs- och lantbruksakademien, KSLA, som ambition att använda språket för att få meningsmotståndarna att krypa upp ur sina skyttegravar. I skriften Skogliga begrepp och definitioner slog man fast att det var viktigt med ett gemensamt språk så att man inte missförstod och talade förbi varandra. Bland begreppen som diskuterades fanns skog, skogsbruk och hållbar skogsförvaltning.

Skriften kritiserades dock för att cementera det redan polariserade förhållningssättet till skogen. Kritiker menade också att processen varit icke-inkluderande och att fler röster borde ha fått komma till tals.

I dag finns flera olika ordlistor och definitioner för skog. Skogsbolaget Holmen har en egen och miljöorganisationen Rädda skogen en helt annan. En tredje, Skogskunskap, produceras av Skogforsk i samarbete med LRF Skogsägarna och Skogs-styrelsen.

Med klimatförändringarna har skogen blivit en internationell angelägenhet. Tidigare har svenskarna fått bestämma hur vi ska hantera vår skog, men nu finns det tydliga globala överenskommelser för såväl klimat som biologisk mångfald.

För att klimatmålen ska nås måste dagens kolsänkor bevaras. Kolsänkorna måste rent av bli ännu fler. Samtidigt kan skogen göra nytta som ersättning för fossiltunga produkter. Att nå något slags samsyn kommer att kräva samarbete.

Kanske måste miljörörelsen börja med att lägga begreppet plantage åt sidan. Skogsnäringen å sin sida behöver inse att det är lite mer komplicerat än att bara odla hus.