Clown präglar minnet av hjärnprojekt

I slutet av mars arrangerar The Human Brain Project (HBP) en avslutande konferens i Marseille i södra Frankrike. Arbetet har pågått i tio år och kostat en miljard euro. Frågan infinner sig: Hur kommer vi att minnas Europas enskilt största satsning någonsin på neurovetenskap?

Eftersom berättelser om färgstarka människor har en unik förmåga att fastna i den mänskliga hjärnan tror jag att eftersnacket till stor del kommer att handla om Henry Markram. Tyvärr.

Henry Markram är hjärnforskare och talar engelska präglad av sin uppväxt i Sydafrika. Han är omstridd bland annat för stolliga utspel i syfte att få pengar till sin forskning. I ett Youtube-klipp från 2009 står han längst fram på scenen i Oxford Playhouse i Oxford, Storbritannien, och beskriver sin vision:

– Vårt mål är att bygga en detaljerad realistisk datormodell av den mänskliga hjärnan.

Datormodellen skulle bli så lik en riktig hjärna att den skulle kunna dyka upp i form av ett hologram och hålla ett eget föredrag.

Det är än så länge rena fantasier. Forskarna vet helt enkelt för lite om hur den mänskliga hjärnan är konstruerad för att göra en realistisk datorsimulering. Din hjärna innehåller ungefär 86 miljarder nervceller, vilket är i samma storleksordning som antalet stjärnor i vår galax. Och kopplingarna – synapserna – mellan nervcellerna är många tusen gånger fler. Inget organ i den kända delen av universum är mer invecklat än den mänskliga hjärnan.

Om datormodellen ska vara realistisk måste den också simulera det mest centrala i vårt inre liv: subjektiva upplevelser. I dag vet ingen ens hur det skulle gå till att mäta sådana mentala fenomen.

Trots sina orimliga påståenden blev Henry Markram den högste chefen för The Human Brain Project när projektet startade år 2013. Kort därefter träffade jag honom för en intervju. Det mesta han hade att säga handlade om hur totalt misslyckad den traditionella neurovetenskapen var. Det var lätt att uppfatta honom som arrogant.

Men Henry Markram har hela tiden rört sig mellan olika roller. Utanför rampljuset är han respekterad som forskare i neurofysiologi, och framgångsrik som medgrundare till ett vetenskapligt förlagshus.

Som chef för The Human Brain Project var han däremot misslyckad. Efter mindre än två år undertecknade över 800 hjärnforskare en protest mot hans ledarstil. Det slutade med att Henry Markram fick sparken.

Och nu ska hela projektet avslutas. Inblandade forskare talar om framsteg inom neuroinformatik, bland annat metoder som gör det lättare att jämföra resultat från olika experiment där människor undersöks med en hjärnkamera.

Säkert kommer det med tiden att visa sig hur projektet även på andra sätt bidragit till kunskapen om kroppens viktigaste organ. Men redan nu står det klart att resultatet skiljer sig markant från vad Henry Markram utlovade från början.

Jag tittar ännu en gång på klippet där han står på scenen i Oxford Playhouse och berättar om sina planer. Det är beklämmande. Ingen vettig hjärnforskare tog överdrifterna på allvar. Ändå fick han hållas.

Jag vill tro att retoriken var onödig, att politikerna i Bryssel skulle ha satsat på forskning om hjärnan även utan detta trams. Hjärnans sjukdomar är trots allt en enorm börda för samhället räknat i både lidande och pengar.

Men det är förstås möjligt att svadan bidrog till att EU-kommissionen valde att satsa på HBP i hård konkurrens med andra projekt. I så fall var Henry Markhams roll i rampljuset en beklaglig följd av hur systemet ser ut. I Oxford Playhouse kan man säga att han spelade rollen som clown, någon som står på en scen och beter sig stolligt. Jag hoppas att dialogen mellan forskare och politiker blivit mera uppriktig sedan dess. Diskussionen om hur vi ska använda våra resurser till så bra vetenskap som möjligt är allt för viktig för clownfasoner.