”EU:s löftesbrott har fört Turkiet åt fel håll”

En turkisk medlemskapsansökan till dåvarande EG 1987 avslogs med motiveringen att landet av ekonomiska och politiska skäl inte var redo. Ett genombrott skedde först 1999. Under ett möte i Helsingfors slog Europeiska rådet fast att ”Turkiet är ett kandidatland som skall bli medlem i unionen när det uppfyller samma kriterier som de övriga kandidatländerna”. Landet styrdes då av en svag och splittrad trepartikoalition och befann sig i en djup ekonomisk kris. I många huvudstäder togs beslutet eftersom man inte trodde att Turkiet skulle kunna uppfylla kraven.

Det turkiska valet i november 2002 ritade om den politiska kartan. Inget av regeringspartierna klarade tioprocentsspärren. I stället fick det religiöst präglade AKP en betryggande majoritet med 34 procent av rösterna. Partiet hade gått till val med en uttalad pro-EU-agenda och dess ledare Recep Tayyip Erdogan såg ett medlemskap i EU ”som en skyldighet gentemot vårt folk och vårt land”. Köpenhamnskriterierna framställdes inte som utifrån kommande diktat utan som objektiva kriterier som var nödvändiga för Turkiets moderniseringsprocess och internationella ställning. De kunde också kallas Ankarakriterierna enligt Erdogan.

På kort tid reformerades Turkiets institutionella och juridiska system. Mer än 350 artiklar angående användningen av tortyr, straff för hedersrelaterade brott, åtgärder mot korruption och inskränkningar i yttrandefriheten ändrades. Samtidigt som USA:s hårda kraft slog sönder och orsakade kaos i Irak reformerade EU:s mjuka kraft Turkiet.

Trots starkt motstånd från oppositionen accepterade Erdogan FN:s generalsekreterare Kofi Annans plan för en lösning av Cypernfrågan genom en federation av två stater och förmådde turkcyprioterna att rösta ja i en folkomröstning. Grekcyprioternas svar var ett rungande nej, men i stället för att sanktioneras för att ha gått emot det internationella samfundet belönades den grekiska delen av Cypern en vecka senare med ett medlemskap i EU. Grekland hotade att annars blockera hela östutvidgningen, vilket blev slutet för den så kallade jordbävningsdiplomati som inletts 1999 då en omfattande grekisk katastrofhjälp till offren för jordbävningen i Izmit i närheten av Istanbul normaliserade förbindelserna.

Cypernfrågan blev nu ett bilateralt problem mellan Turkiet och EU. Reformtakten och utsikterna att Turkiet skulle uppfylla kraven på medlemskap och därmed bli största medlemsland och påverka maktförhållandena väckte stor oro inte minst i Berlin och Paris. De europeiska visionerna gav nu vika för snäva nationella intressen och kortsiktiga inrikespolitiska valtaktiska kalkyler. Trots den snabba reformprocess som regeringen Erdogan hade inlett och trots att den ur romersk rätt härstammande grundprincipen att avtal skall hållas – pacta sunt servanda – hör till det så ofta åberopade europeiska kulturarvet upptäcktes nu den turkiska faran på nytt.

När medlemskapsförhandlingar inleddes i oktober 2005 infördes kriterier som inte gällt andra kandidatländer. Turkiet var för stort för att ”absorberas”, endast en liten del låg i Europa, landet hade en icke-kristen kulturell bakgrund och med Turkiet som medlem skulle EU få en direkt gräns mot Mellanöstern och den muslimska världens problem.

Skeptikerna till ett turkiskt medlemskap – dit Storbritannien och Sverige inte hörde vilket Erdogan förträngt 18 år senare – kunde gömma sig bakom den grek-cypriotiska regeringen som blockerade förhandlingarna. Uträkningen i Paris, Berlin och andra europeiska huvudstäder var uppenbarligen att detta agerande och de nya kriterierna skulle få turkarna att mista tilltron till det europeiska projektet och själva vända EU ryggen.

Oppositionen anklagade Erdogan för att ha sålt ut turkiska intressen vilket blev början på en polarisering som stadigt förvärrades. I förlängningen ledde det fram till den misslyckade militärkuppen 2016 och dagens djupa kris både i Turkiet och i landets relationer med EU. Tron att ett Turkiet som utestängts från den europeiska gemenskapen skulle kunna tjäna som en brandvägg mot kriserna i Mellanöstern har ju visat sig synnerligen naiv. Det har i stället lett till att Erdogan nu håller EU i sitt grepp med flyktingströmmen som verktyg och att EU:s gräns mot Mellanöstern i dag går vid Turkiets gränser mot Bulgarien och Grekland.

1996 talade Erdogan i en intervju om demokratin som en spårvagnsresa där man stiger av på den hållplats som passar. Även om Erdogans avsikter från början varit att utnyttja EU för egna maktsyften – inte minst EU:s krav om civil kontroll över militären – hade de knappast kunnat förverkligas om Turkiet behandlats som andra kandidatländer och förhandlingsprocessen inte avbrutits.

Jordbävningskatastrofen kommer inte att leda till att medlemskapsförhandlingen mellan EU och Turkiet återupptas. Däremot har det svenska Natomedlemskapet förlorat sin centrala roll i Erdogans valkampanj. Det svenska katastrofbiståndet kommer kanske, som det grekiska efter jordbävningskatastrofen 1999, att leda till en normalisering av förbindelserna och en lösning av problemet genom jordbävningsdiplomati.