Arkeologer gräver i trädgårdslandet

Märkena efter spadtag var det som fick arkeologen Karin Lindeblad att förstå att de var något nytt på spåren.

Aha-upplevelsen kom när hon och hennes kollegor undersökte stadstomter i det medeltida Vadstena, vid pilgrimsvägen till Olav den heliges reliker i Trondheim.

– Mitt på tomterna stod husen, och ut mot gatan ekonomibyggnaderna. Men bakom fanns märkligt ”tomma områden”. Vi hittade halvmåneformade mörka partier i jorden, men fattade inte riktigt vad det var. Sedan kom vi på att det var märken efter spadar i odlingsytor! berättar Karin Lindeblad, som är verksam på enheten Arkeologerna vid Statens historiska museer.

Det de hittat i Vadstena var köksträdgårdar men då, i mitten av 1990-talet, saknade de metoder för att gräva ut dem på bästa sätt.

Erfarenheterna från Vadstena i Östergötland tog arkeologerna med sig till närbelägna Skänninge. Där grävde de några år senare, från 2002, ut ett område där järnvägen skulle breddas. Intill ett hus – ett par hundra år äldre än dem i Vadstena – fann de åter spår efter spadtag, sida vid sida. Någon hade luckrat upp jorden på en större yta. Här fanns en gång en inhägnad trädgård.

Att det var en trädgård visade just spåren av spadar, att odlingen var liten, låg intill ett hus och var inhägnad. På åkern använde man inte spade utan årder, som rispade jorden. Sådana spår hittades utanför inhägnaden.

Enligt den då dominerande synen inom arkeologi och historia var det både fel tid och fel plats. Skänninge växte fram på 1000-talet, samtidigt med städer som Sigtuna, Enköping och Lund. Här hölls 1248 ett kyrkomöte som band det unga Sverige närmare katolska kyrkan, stärkte biskoparnas makt och bekräftade Birger Jarl från närbelägna Bjälbo som rikets starke man.

Att det över huvud taget skulle finnas trädgårdar på 1000-talet hade få anat. Enligt den syn som länge var förhärskande inom historisk och arkeologisk forskning kom trädgårdarna inte förrän under 1100–1200-talen, framför allt med cistercienserklostrens spridning över Norden. I städer visste ingen att de fanns tidigare än så.

För exempelvis Östergötlands del nämns inga trädgårdar förrän efter att Alvastra kloster anlagts i mitten av 1100-talet. Arkeologin kunde inte heller ge några fingervisningar om tidigare trädgårdar eftersom äldre generationer arkeologer inte letat efter dem.

Fynden i Vadstena och Skänninge kom att förändra både stadsarkeologin och uppfattningar om äldre trädgårdsodling. Mycket man trott sig veta har nu visat sig vara fel.

Utgrävningarna lade på allvar grunden för svensk trädgårdsarkeologi, med nya metoder som växte fram. Naturvetenskapliga analyser bakades in i fält­arbetet. Exempelvis deltog arkeobotaniker, experter på äldre växter, i planeringen och under grävningen, inte anlitas efteråt.

Och fler fynd kom.

På tomten med spadstick i Skänninge hittades spår av kål, ärtor och andra köksväxter, men även insamlade växter som enbär och pors, samt möjliga läkeväxter som bolmört, stallört och läke­vänderot. I en brunn, av något yngre ålder, hittades vinbärskvistar och fröer av palsternacka.

Eftersom trädgårdsjord ofta brukats under lång tid kan växtfynd vara svåra att datera, men de kom från 1000–1200-talet. Fast spadsticken fanns i samma jordlager som bostadshusets stolphål intill och kunde tack vare det dateras till 1000-talet.

Sedan dess har betydligt äldre tecken på trädgårdsbruk hittats. Det finns spår som är 3 000 år gamla, från bronsåldern, även om det är svårt att avgöra om frön och andra växtdelar kommer från odlade eller vilda växter.

Men något hände då, tror Jens Heimdahl, arkeobotaniker på Arkeologerna, som forskar om tidiga kulturväxter och har analyserat växtmaterial i bland annat Skänninge.

– Jordbrukssystemet växer, från den småskaliga hushållsnära odlingen till åkerbruk med säd i större skala. När säden odlas separat blir det som är kvar nära husen vad vi kallar trädgård, där man odlar växter som bolmört, rova, kålväxter och möjligen baljväxter.

Många första fynd av trädgårdsväxter kommer senare, från vår tideräknings början. Det tyder på ett inflytande från romersk kultur, åtminstone i södra Skandinavien. Men redan från 400-talet före vår tideräkning finns fina fynd av dillfrön i Skåne. När de hittades 2006 sköts den bortre gränsen för trädgårdsodling rejält bakåt.

Bäst bevaras fröer och andra växtdelar i syrefria miljöer, som tjocka kulturlager i städer. Brunnar och andra våta platser bevarar växtdelar bra. Kring den 4 000 år gamla Alvastra pålbyggnad, uppförd i den östgötska sjön Tåkern som var större då, har mängder av äpplen bevarats i torv.

De är av arten europeisk vildapel, men Jens Heimdahl tror att träden kan ha vårdats, till exempel med beskärning och inhägnader. Att odla och förädla äpplen och andra trädfrukter, som plommon, valnöt och körsbär, började man med först på 700–900-talet, tror han.

– Till skillnad från annan odling är det en långsiktig investering. Det tar ett par decennier innan man har glädje av ett äppelträd. Man behöver kunskap om beskärning och ympning. När de importerades måste det även ha förts in kunskap om dem, någon som kunde odla, säger han.

Äpplet kopplades därför tidigt till aristokratin, som skaffade fruktträd som en statussymbol bland andra. Äpplet var förknippat med religiös symbolik i både fornnordisk och kristen kultur.

Uppfattningen att trädgårdskulturen togs hit av munkar, som hade ett utbyte med sina moderkloster i Frankrike, togs ända in på 1990-talet nästan för given av historiker och arkeologer (se faktaruta). Men det har alltså visat sig vara fel. Både odlingsmetoder och de flesta växtarter fanns redan på plats långt före klostren, men troligen ökade skalan då klostrens trädgårdar var större.

Fynden i Skänninge är ett par hundra år äldre än ortens kloster, anlagt på 1250-talet. De är också minst 50 år före landets första kloster, Vreta norr om Linköping som anlades omkring år 1100 som nunnekloster. Sedan dröjde det ytterligare ett halvsekel till det att sverker den gamle lät grunda cisterciensernas Alvastra och Nydala.

– Historien om klostren som trädgårdspionjärer passar inte med hur fyndmaterialet såg ut. Arkeobotaniker som förr hittat arkeologiska lämningar av trädgårdsväxter i Lund trodde att det funnits tidiga kloster där. De trodde på romarnas bild av germanerna som barbariska och primitiva, säger Jens Heimdahl.

Romare som Tacitus skrev att germanerna inte kryddade sin mat, men det stämmer inte med de arkeologiska fynden. De visar att germanerna redan för 2 000 år sedan odlade ett flertal ört­kryddor, enligt Jens Heimdahl.

Bland de ”klosterväxter” som han identifierat i äldre material finns bolmört, hjärtstilla, dill, persilja och sommarkyndel. Med kål menades på medeltiden inte bara kålsorter, utan olika slags nyttoväxter med blast. Många av dem odlades mycket tidigare än så.

Att lök i någon eller några former kan ha odlats långt före klostren framgår bland annat av runinskriptioner. Ordet ”LaukR” användes i besvärjelser ristade på föremål under 400–500-talen.

Ändå har myten om klostrens nyckelroll i trädgårdsodlingens införande varit seglivad.

– Jag tror att den historien har berättats av klostren själva. De ansåg sig bära civilisationen efter Västroms fall. Men inte ens medicinalväxterna tog munkarna hit. Kunskap om antik medicin kom till Norden redan före kristendomen.

Dessvärre har inte utgrävningar i klostren vare sig bevisat eller motbevisat teorin att munkar var först med en rad växter. Problemet är att klostren enligt Karin Lindeblad grävdes ut för tidigt, på 1800-talet och tidigt 1900-tal.

– Man skottade bort jorden och letade efter murar. Först långt senare började man titta på större ytor, men fortfarande med fokus på konstruktionerna. Det är först på 1990-talet som man började intressera sig för jorden som sådan. Nu gräver man kontextuellt, alltså tittar på sammanhangen som fynd hittas i, som hur jorden ser ut och vad den innehåller i sig.

Trots det är fynden av odlade växter före medeltiden få, men ändå tillräckligt många för att be­möta invändningen att det var enstaka plantor som tagits hit utifrån.

Arkeologen Anna Andreasson Sjögren är doktorand vid Stockholms universitet och studerar arkeologiskt material från trädgårdar och parker i medeltidens Sverige. Hon har fokuserat på omkring 30 platser, från gårdar och byar till kloster, slott, herresäten och städer.

– Det var inte bara i klostren man odlade, det gjorde många andra också. Kanske togs växter ut därifrån, men klostren funkade inte som lantbruksskolor, de hade inget folkbildaruppdrag, säger hon med en jämförelse över tidevarven.

– Människor som ville odla nya växter kunde lika gärna lära sig av köpmän som reste runt.

Det kan också vara så att någon i en by i Bohus­län skaffat en ny art eller sort som inte fanns i resten av landet. Sedan kan den ha slutat odlas, men introducerats på nytt hundra år senare någon helt annanstans. Historien om hur munkarna ensamma tagit hit mängder av köks-, krydd- och medicinalväxter kallar hon för trädgårdsodlingens ursprungsmyt.

– Det fanns kanske tillfällen när de var vid sina moderkloster och fick speciella sorter som de tog med sig hit. Men det är inte självklart att de sedan spreds från klostren, säger Anna Andreasson Sjögren.

Att veta när olika grödor och växter introducerades i Norden är svårt, av flera skäl. Förutom att de kan ha tagits till olika platser vid flera tillfällen kan växter som till exempel humle ha odlats, samtidigt som man också plockat kottar från vilda plantor. Om humle är en ursprunglig eller införd växt i Norden är fortfarande omstritt.

Men oavsett munkarnas bidrag tar trädgårdsodlingen fart i början av medeltiden, med start i högreståndsmiljöer.

– Hur de bodde förändras mycket, från långhus till borgar. Rummet delas upp i privata delar och mer allmänna. Aristokratins kvinnor blir mer privata. Det tycks uppstå ett behov av trädgårdar för rekreation när de inte deltar i utearbetet på samma sätt, säger Anna Andreasson Sjögren.

En äldre uppfattning bland arkeologer och historiker som nu ställts på ända är att säden kom först, sedan kryddväxter och så medicinalväxter, som var de mest avancerade. Säden var först, men sedan kom de andra parallellt under flera århundraden, visar arkeologiska fynd.

Detta beskrivs i första bandet av verket Svensk trädgårdshistoria: Förhistoria och medeltid, som utkom 2020. Där medverkar både Jens Heimdahl och Anna Andreasson Sjögren.

Termen medicinalväxter, som ofta förknippas med klostren, förekom inte under hela medel­tiden utan är en senare beteckning. Det är inte alltid glasklart varför olika växter odlats, om det är för blasten, frön, oljeinnehåll, en knölig rot eller en ruseffekt. Hur mycket avgjorde smaken kontra näringsinnehållet? Forna människor proppade säkerligen inte i sig proteiner och kolhydrater utan att bry sig om hur de smakade.

En annan myt som har knäckts är att städer alltid varit helt beroende av omgivande landsbygd för sina livsmedel. Men fynden i Skänninge, och sedan i stad efter stad, visar att de var självför­sörjande i en högre grad.

Liknande fynd har gjorts i Lund, Norrköping, Kalmar, Jönköping och Nya Lödöse (Göteborg) och Stockholm. Trädgårdarna var regel snarare än undantag, även i de äldsta städerna.

– Man hade en uppfattning att all mat togs in från omland som försörjde dem med mat. Men i mitten av 00-talet började man förstå att varje stad inte bara hade trädgårdar, utan även åkrar kring dem, betesmarker och skog – som löd under stadslagen, säger Karin Lindeblad.

En överväldigande andel av alla trädgårdsfynd görs i städer, där ett hus ska byggas eller en väg dras fram. Därför är mycket okänt kring äldre trädgårdsodling på landsbygden. Men med fortsatt metodutveckling kanske den och andra kunskapsluckor kan fyllas. Det spås en snabb utveckling inom framför allt dna-analyserna.

Att hitta förkolnade fröer är bingo för datering med kol 14-metoden, men illa för dna, som förstörs av eld. Fast som tur är kan nu levande växter ge kunskap om deras förflutna.

Till exempel har äpplets historia skrivits om, enligt Matti Leino vid Stockholm universitet. Han är naturvetare med botanik och växtodling i grunden, men har nu i 15 år studerat dna i arkeologiskt växtmaterial.

– Det har gjorts dna-studier på svenska och europeiska äpplen. De visar att sorter vi trott var ganska nya är föräldrar till sådana vi trott varit gamla. Grågylling och Vitgylling har till exempel visat sig vara föräldrar till Åkerö och många andra sorter.

Dna-analyser av köksväxter och frukter är dock ännu i sin linda, medan det gjorts en del om spannmål. Matti Leino hoppas på arter med hårda kärnor som plommon och körsbär. Kanske kan det utmynna i studier liknande en om vinodlingens historia för några år sedan.

Men det är mycket som forskarna ännu inte vet om hur dna i uppgrävt växtmaterial ska bevaras, förklarar Matti Leino, som också medverkar i Svensk trädgårdshistoria.

– Vad ska vi göra med dem? Låta dem ligga i vatten, torka eller frysa dem? Det är angeläget att vi inom arkeologin börjar tänka på hur vi på bästa sätt ska kunna studera växtfyndens dna.

Trädgårdsarkeologin utvecklas fortfarande i rask takt. Under hösten ska Karin Lindeblad delta i en stor utgrävning vid Pryssgården utanför Norrköping, där hon hoppas på nya insikter.

– Vi försöker varje gång komma något litet steg vidare, testa en ny metod eller analys. Den här gången vill jag detaljstudera den uppåt metertjocka odlingsjorden, för att se vad det kan avslöja om trädgårdsodlingen. Hur har den bildats, vad har man gödslat den med?

Tillsammans med Jens Heimdahl håller hon även på att slutföra projektet ”Porsöl, palster­nacka och persilja”, där de sammanställer kunskap om mat- och dryckeskultur utifrån arkeologiska fynd av odlade och vilda växter. Planen är att ge ut en bok om det samlade forskningsläget.