Blir man mindre kissnödig av att stampa?

Svar av Sven Mattsson, barnneurolog, docent, och Peter Wide, barnläkare vid Universitets­sjukhuset i Linköping, medicine doktor

Att plötsligt bli kissnödig, med starka trängningar och risk att kissa på sig, förekommer ofta hos barn, såväl i förskoleåldern som i tonåren, och är inte heller ovanligt hos vuxna. Hos mindre barn kan det bero på överaktiv blåsa eller omogen blåskontroll, men i många fall rör det sig helt enkelt om att barnet, mer eller mindre medvetet, förtränger kroppens signaler för att det är uppslukat av något som känns viktigare.

Många barn upptäcker att det finns knep för att slippa gå ifrån och kissa! Flickor sätter sig på huk så att hälen trycks mot underlivet och kan på så sätt hämma trängningarna en längre eller kortare stund. Eller så kniper de med benen i kors, med samma effekt. Pojkar brukar steppa på stället, eller trippa på tå, samtidigt som de griper tag om penis och håller hårt med ena handen tills trängningarna lättat.

I dag förstår vi en hel del av fysiologin i detta. Att trycka hälen mot underlivet, knipa eller krama penis hårt ger en genital stimulering som hämmar dels trängningssignalerna från blåsan till hjärnan, dels signaler i motsatt riktning, till blåsan, om reflex­mässig tömning.

När vi rör mycket på fötter och tår sker något liknande. Då använder vi tibialisnerven som även den, via omkoppling i ryggmärgen, hämmar blåsaktivitet. Det verkar som att evolutionen på detta sätt har separerat två aktiviteter: att springa och att kissa. Detta kan joggare ha märkt – den som stannar på träningsrundan för att lätta på trycket kan behöva vänta en liten stund. Fenomenet syns även på många håll i djurvärlden.

I sjukvården kan vi i dag använda oss av dessa neurologiska kopplingar för att hjälpa barn som har besvär med överaktiv blåsmuskel – ett skonsamt behandlingsalternativ till blåslugnande läkemedel, vilka ofta har biverkningar. Metoden kallas neuro­modulering och brukar ge god och kvarstående effekt.