”Konkreta mål saknas för att rädda arter”

I december 2022 arrangerade FN ett internationellt toppmöte om biologisk mångfald i Montreal, Kanada. Jag deltog som förhandlare för EU. Efter tuffa diskussioner enades parterna om ett nytt globalt ramverk med mål till 2050.

Överenskommelsen innehåller även mål om åtgärder som måste vidtas senast 2030 om vi ska nå de långsiktiga målen. De är ambitiösa och kräver snabba och resoluta insatser i alla världens länder. Men Sverige saknar i dag helt åtgärdsmål som gäller biologisk mångfald.

Vi har en regering som rustat ner miljöövervakning, skötsel av skyddade områden, och skydd mot främmande arter. Regeringen har också motarbetat EU-kommissionens förslag till restaurering av utarmade ekosystem. Denna regering behöver nu skyndsamt besluta om åtgärdsmål som talar om hur Sverige ska bidra till de nya globala målen.

Sveriges motsvarighet till de övergripande globala målen är våra så kallade miljökvalitetsmål. Sveriges närmaste motsvarighet till de globala ramverkets mål när det gäller konkreta åtgärder är våra etappmål. De talar om vad som ska göras, av vem och när.

Problemet är att de nuvarande etappmålen inte specifikt handlar om biologisk mångfald. Några har en indirekt koppling, till exempel ett mål om att minska matsvinnet. Men ambitionsnivån är allt för låg.

Många av de globala åtgärdsmålen är siffersatta. Det innebär inte automatiskt att varje land måste anta samma ambitionsnivå. Tvärtom ska varje land anpassa sina nationella mål efter egna förutsättningar och behov.

Jämfört med många andra länder har Sverige möjlighet och förmåga att sätta ambitionerna högt. Både i ett globalt och europeiskt perspektiv har Sverige ett särskilt ansvar för att bevara ekosystem och arter som är väl representerade hos oss, men som saknas på andra håll. Sverige kan inte nöja sig med att sätta egna mål på en lägre nivå än de globala.

Att formulera konkreta etappmål kan vara svårt. En lång rad drivkrafter i samhället orsakar förlust av biologisk mångfald, och mångfald kan mätas på många olika sätt. För att täcka hela det globala ramverket behövs en hel uppsättning etappmål. Målen måste gälla allt från gener och arter till hela ekosystem – och ta sikte på både direkta hot mot mångfalden, och mot hotens bakomliggande drivkrafter. Det behövs mål för en genomgripande samhällsomvandling. Klassiska åtgärder som att fridlysa hotade arter räcker inte.

Både forskare och myndighetspersoner inom skogssektorn har nyligen deklarerat att det svenska skogsbruket är ohållbart med avseende på biologisk mångfald. Kalhyggesbruket har betecknats som våldtäkt på skogen, i synnerhet när det gäller de sista urskogarna. Det globala ramverkets mål om att minimera förlusten av ekosystem med hög ekologisk integritet bör därför motsvaras av ett svenskt mål om att bevara alla kvarvarande ur- och naturskogar.

Det globala målet är att skydda 30 procent av alla land- och vattenområden. Det bör omsättas i ett svenskt etappmål med krav på minst lika hög andel skyddade områden i Sverige. I dag är cirka 15 procent av Sveriges landyta skyddad. En fördubbling av detta behöver dock inte innebära en fördubbling av de statligt ägda reservaten. Även frivilliga avsättningar utförda av privata aktörer kan räknas in om ett antal krav är uppfyllda, till exempel att skyddet ska vara långsiktigt, och att skötsel främst ska gynna biologisk mångfald.

Även utanför sådana skyddade områden krävs förändringar. Det nya globala målet om hållbart nyttjande i alla areella näringar sätter högre krav på den svenska skogssektorn. Det är lätt att påstå att ett brukande är hållbart, svårare att visa att det stämmer.

Ingen näring i Sverige har någon operativ definition av hållbarhet när det gäller biologisk mångfald. Oklarheten innebär en stor risk att begreppet används för att ge sken av att verksamheter är mer miljövänliga än de i själva verket är, så kallad greenwashing. Det behövs etappmål som ställer krav på att hållbarhet ska ges en konkret innebörd, att alla areella näringar faktiskt måste bli mätbart hållbara.

Det behövs även etappmål för aktörer utanför de areella näringarna och naturvården för att angripa de indirekta drivkrafterna bakom förlust av biologisk mångfald. Till exempel bör alla stora företag redovisa sin påverkan på, och beroende av, biologisk mångfald i hela försörjningskedjan. Och staten själv måste reformera subventioner och andra styrmedel så att de inte leder till skador på biologisk mångfald.

Den senaste fördjupade utvärderingen av miljömålen visar att Sverige är långt ifrån att lyckas. Dessutom har tidsramarna för att uppfylla målen flyttats från 2020 till 2030. Det är i sig en ambitionssänkning. Med dagens beslutade åtgärder kommer vi inte att nå våra miljökvalitetsmål.

Nästa partsmöte för FN-konventionen om biologisk mångfald ska enligt planerna hållas i Turkiet hösten 2024. Innan dess måste Sverige redovisa vilka åtaganden vi gör. Och tillsammans med övriga länders åtaganden måste de räcka till för att uppnå konventionens vision om att mänskligheten från och med 2050 ska leva i harmoni med naturen.