”Skydda den värdefullaste naturen, inte den billigaste”

Läget kunde knappast vara värre: En yta motsvarande en fotbollsplan av regnskog försvinner varannan sekund. Arter utrotas nu hundratals gånger snabbare än under normala förhållanden. Bestånden av ryggradsdjur har krympt med i genomsnitt 69 procent sedan 1970, och en miljon arter beräknas vara utrotningshotade, däribland 40 procent av världens alla 350 000 växtarter.

Mycket stod därför på spel när representanter för närmare 200 länder skulle komma överens om ett nytt ramverk för perioden fram till 2050. Jag deltog i FN-mötet i egenskap av sakkunnig för att bidra med råd och stöd. Förhandlingarna pågick i många rum samtidigt, ofta bakom stängda dörrar. Läget var spänt. Mötena fortsatte långt in på natten. Avtalet var inte alls självklart efter dagar av sega framsteg och några baksteg. Att det blev en överenskommelse på samtliga punkter får betraktas som en succé.

Förra gången ett sådant ramverk sattes upp – för perioden mellan 2010 och 2020 – blev inte ett enda av målen uppfyllda. Det nuvarande avtalet påminner till sin struktur om det förra. Nu gäller det fyra huvudmål och 23 delmål, bland annat:

Trots den höga ambitionsnivån saknas nästan alla detaljer om hur dessa mål skall uppnås. Däremot finns det nu – till skillnad från förra gången – ett tydligt fokus på kontinuerlig bevakning, utvärdering och rapportering. Det gör det svårare för länder att hitta kryphål.

En annan skillnad är ett större finanspaket som ska stödja det hela, och att kostnader och resurser ska delas rättvist mellan länder utifrån deras ekonomiska förmåga. Avtalet lovar att stödja arbetet med biologisk mångfald med minst 700 miljarder dollar årligen, där rika länder kommer att finansiera arbetet i låginkomstländerna. Samtidigt kommer miljöskadliga subventioner för 500 miljarder dollar att fasas ut.

Det är lätt att peka finger mot förstörelse av regnskogen i Amazonas eller korallreven i Australien, men faktum är att Sveriges natur också är i bedrövligt skick. Till exempel har cirka 18 procent av Amazonas blivit avverkad på några sekler, medan hela 19 procent av Sveriges skogstäcke har försvunnit på bara 20 år. Även om avverkningen sker främst i planterade skogar så fälls även gamla skogar med höga naturvärden, något som Sverige fått mycket kritik för. Och stora delar av Östersjöns bottnar är döda, medan Västerhavets bottnar är renskrapade efter räkor. Så det är kanske inte så förvånande att minst 2 764 arter i Sverige i dag är utrotningshotade.

När jag träffade representanter för den svenska delegationen i Montreal fick jag höra att det stora arbetet egentligen skulle börja efter mötet, för då måste Sverige – liksom andra länder – bestämma hur de internationella målen kommer att skrivas in i den nationella lagstiftningen och tillämpas. Det ser tyvärr inte lovande ut. Den nuvarande regeringen har redan hunnit lägga ner miljödepartementet, sagt att den kommer att halvera miljöbudgeten under mandatperioden, kraftigt minskat medlen till att skydda värdefull natur, sagt att den kommer pausa miljöanpassningarna av vattenkraftverk och uttalat sig negativt om EU:s förslag om restaurering av ekosystem. Det finns därför risk att de billigaste områdena skyddas, snarare än de områden som är mest värdefulla utifrån ett biologiskt perspektiv – något som mina kollegor och jag har visat i vår forskning kan få förödande konsekvenser.

Blir det ingen snabb vändning i politiken hoppas jag på att både privatpersoner och företag ska vilja agera i större utsträckning. Som att frivilligt avsätta privatägd mark som naturreservat, eller utföra restaureringsåtgärder av till exempel ängsmarker, ljunghedar och våtmarker. Min fru och jag har nyligen lagt en stor del av våra besparingar på att köpa regnskog i mitt hemland Brasilien. Den står nu under permanent skydd och jag hoppas att andra kommer vilja göra liknande.

Framtiden är ett oskrivet blad. Världens nya avtal för biologisk mångfald ger hopp och riktning, men sätter också press – på oss, våra politiska ledare, och näringslivet att agera innan det blir för sent.