”Vi har mer korruption i Sverige än vi tror”

Frågan om korruptionens utbredning i Sverige är något av en paradox. Å ena sidan prenumererar vi på positionen som ett av världens sex minst korrupta länder med få fall där någon som är anställd i den offentliga sektorn blir dömd för mutbrott. Vidare tyder undersökningar på att ytterst få personer i den svenska befolkningen har blivit erbjudna en muta. Å andra sidan avslöjas titt som tätt skandaler som inte passar in i bilden av ett korruptionsfritt land. Många av oss kan på rak arm räkna upp ett antal av dem, såsom Motalaskandalen 1995 då höga politiker finansierade krogbesök och shopping med skattepengar, muthärvan inom Systembolaget 2003 då anställda mutades för att ta in vissa varor i sortimentet, Göteborgshärvan 2010 där tjänstemän skaffade sig fördelar från privata entreprenörer, och de riggade upphandlingarna vid Fastighetsverket som inkluderade både jäv och otillbörliga förmåner. Till dessa stora skandaler tillkommer en strid ström av avslöjanden om andra oegentligheter, så som när rektorer anställer sina okvalificerade barn och när släktingar får förtur till kommunens hyreslägenheter.

En förklaring till paradoxen är att vi i Sverige har det som sociologen Apostolis Papakostas har beskrivit som ’sofistikerad korruption’, det vill säga en relativt osynlig korruption som rör sig i gränslandet mellan det som är icke-korrupt, det som är moraliskt tvivelaktigt och det som är olagligt. Medan den officiella statistiken över korruptionsrelaterade brott domineras av mutbrott så tyder enkätundersökningar på att nätverksrelaterad korruption, som svågerpolitik, vänskapskorruption och intressekonflikter, är ett större problem i Sverige. Gemensamt för den senare typen av korruption är att de är väldigt svåra att lagföra. Det är en form av korruption som ofta balanserar inom det demokratiska systemets ramar, men som ändå är korruption i meningen att spelet riggas till någons favör och andras nackdel. En skadlig bieffekt är att incitamenten för innovation och entreprenörskap snedvrids om spelreglerna i exempelvis upphandlingar är ojämlika. Vissa gynnas i strid med de opartiskhets- och likabehandlingsprinciper som är hörnstenen inom svensk förvaltning. Dessa fall hamnar i många fall inte i brottsstatistiken eftersom det sker subtilt, i hemlighet och bygger på kryphål i lagstiftningen.

I min avhandling (2023) undersökte jag förekomsten av korruptionsrisker inom svensk förvaltning. Resultatet visade att unga vuxna som har släktingar på strategiska positioner inom offentlig sektor har en ökad sannolikhet att anställas på kvalificerade positioner i statliga myndigheter och kommuner. De har också större sannolikhet att få hyreslägenheter från kommunala bostadsbolag. Vidare har lokala företag en ökad chans att erhålla upphandlingskontrakt utan konkurrens från andra budgivare, vilket tyder på att lokala företag favoriseras. Sammantaget ger dessa resultat stöd för att det finns korruptionsrisker i Sverige som inte nödvändighetsvis avspeglar sig i statistiken över antalet mutbrott.

Efter decennier av blåögdhet kring dessa frågor börjar problemet tas på allt större allvar. 10 000-kronorsfrågan är hur man utvecklar antikorruptionsstrategier i ett land som redan hör till de bästa i klassen. Min övertygelse är att vi måste fokusera på utbildningsinsatser som syftar till att hjälpa dem som befolkar offentliga institutioner att göra rätt. Enligt svenska korruptionsåklagare sker mycket av den svenska korruptionen för att folk helt enkelt inte vet vad man inte får göra.

Korruption är inte ett svartvitt fenomen. Många upplägg bryter mot opartiskhetsprincipen utan att vara föremål för brottsbalken. Det finns många gråzoner i relation till sofistikerad korruption och kunskap om dessa är ett viktigt första steg. En del korruption begås helt klart med uppsåt men det förekommer också fall av korruption som bygger på ren okunskap kring hur opartiskhetsprincipen ska tillämpas. Därför är det viktigt att regelbundet informera om lagstiftning och policyer, samt att hålla diskussioner om etik levande. Undersökningar från både Statskontoret och Riksrevisionen visar dessvärre att det finns en brist på medvetenhet och kunskap om korruptionsrisker inom både kommuner och staten. Offentlig sektor jobbar sällan strategiskt med antikorruptionsarbete, och i synnerhet många kommuner saknar internutbildningar inom dessa viktiga frågor.

En annan åtgärd är att göra det enklare att granska offentliga processer. Den svenska offentlighetsprincipen är långtgående, men den är uteslutande fokuserad på passiv transparens, det vill säga vilken information som man kan begära ut snarare än vilken information som är lättillgänglig. När all information måste begäras ut blir det tidskrävande för journalister och forskare att granska offentliga processer, i synnerhet i stor skala. Det är därför många gånger bättre om offentlig information görs lättillgänglig på hemsidor och i databaser, vilket många gånger inte är fallet i dag. Internationell forskning har funnit att Sverige har låg kvalitet på data över offentliga upphandlingar jämfört med de flesta andra europeiska länder vilket försvårar förutsättningarna för att upptäcka korruptionsrisker i offentliga upphandlingar. Sverige rankas även lågt i OECD:s rankingar över vilken offentlig information som är tillgänglig på nätet.

En viktig satsning i det framtida antikorruptionsarbetet är därför att satsa mer på så kallad aktiv transparens som gör det enkelt att granska offentliga processer. I likhet med andra europeiska länder borde Sverige införa en centralt administrerad databas med detaljerad och öppen information om offentliga upphandlingar. Databasen bör förvaltas av en statlig myndighet som säkerställer datakvaliteten. Vidare borde information om kommunala beslut och processer, så som mötesprotokoll, bolagsordningar och revisioner, göras lättillgängliga på kommunernas hemsidor i högre utsträckning än vad som görs i dag eftersom avsaknad av transparens medför en ökad korruptionsrisk.

Forskningen visar att korruption skadar invånarnas tillit både till myndigheter och till andra människor, även i mogna demokratier som Sverige. Det är därför oroande att Sverige har tappat i Transparency Internationals ranking över upplevd korruption under de senaste åren. Tyvärr har det länge funnits en tendens till att svenska kommuner och myndigheter prioriterar antikorruptionsarbete först i efterhand när en korruptionsskandal redan har briserat. Då har förtroendeskadan redan skett. Sverige är ett land där invånarna har länge har haft ett relativt högt förtroende för offentliga institutioner men för att det sa förbli så är det viktigt att ta problem med korruption på allvar.