Diabetes dolde livshotande sjukdom

”I september för några år sedan kom en 37-årig man in till akuten. Han var mycket medtagen, med lågt blodtryck och en puls på 125 slag i minuten, men ingen feber. Enligt anhöriga var han frisk, men hade tappat 25 kilo under det senaste året. Han hade haft diarré någon vecka och det senaste dygnet även kräkts. Han var förvirrad och plockig och försökte dra ut de nålar som sattes. Prover visade på förhöjda vita blodkroppar, njursvikt, förhöjd halt koldioxid i blodet och kraftigt ökat blodsocker. Sammantaget tydde det på ketoacidos, en komplikation vid diabetes. Den uppstår när man har för lite insulin och förbränner fett i stället för socker. Tolkningen var att han debuterat i typ 1-diabetes. Det som inte följde läroboken var att han hade sänkt kaliumhalt i blodet och avvikande hjärtmönster.

Patienten flyttades till oss på intensiven där han fick koksaltlösning, samt dropp med insulin och kalium. Efter tolv timmar var balansen återställd, vilket talade för att han skulle kunna återgå till vanlig vårdavdelning. Ett dygn efter att han kom in till akuten blev han alltmer förvirrad. Eftersom han inte kunde ligga still behövdes lugnande. Mannens andning försämrades och min kollega fick akut intubera, alltså förse honom med syrgas rakt in i luftstrupen. På tredje dagens kväll gick jag på min jour. Nu var patientens halt av c-reaktivt protein kraftigt förhöjd, vilket kan tyda på en infektion. Blodtrycket rasade och han behövde noradrenalin för att stabilisera det. Då det kunde handla om bakterier i blodet fick han antibiotika. I blodet sågs kraftigt förhöjda halter av en markör för hjärtskada som kunde tyda på en stressorsakad hjärtinfarkt. Vi såg nu påverkan på flera organ, trots att ketoacidosen var korrigerad. För att rensa ut gifter ur kroppen och understödja njurarna som hade slutat fungera kopplade vi upp patienten på dialys. Vi hade svårt att få bilden att gå ihop och gjorde datortomografi över hjärna, lungor, buk och njurar för att se om det fanns några ledtrådar, men det såg normalt ut.

Jag bad då röntgenläkarna att titta en gång till på bilderna för att se om något trots allt avvek. Då syntes att sköldkörteln var förstorad. Prover visade på höga halter sköldkörtel­hormon och den endokrinolog vi kontaktade bedömde att det handlade om så kallad tyreotoxisk kris. Det är ett livshotande tillstånd som känne­tecknas av hög feber, förvirring, illamående, hjärtsvikt och ökande ämnesomsättning. Grunden är att sköldkörteln börjat tillverka för mycket hormon och utan behandling kan denna komplikation uppstå. Det finns läkemedel som blockerar sköldkörtelhormon men haken var att klockan var två på lördagsnatten. Göteborgs enda apotek där läkemedlet fanns var stängt och den som hade nyckeln var i Stockholm.

Men universitetssjukhuset i Lund hade läkemedlet. Vi ringde till ett taxibolag i Lund som först trodde att vi drev med dem. Efter en del turer där jag fick betala för resan med eget kreditkort kom läke­medlet hit till oss. Trots den nu korrekta behandlingen med läkemedlet och kortison var patienten så illa däran att vi dagen därpå sände honom till hjärtkliniken i Lund för att han skulle vara i närheten av hjärt-lungmaskin om det behövdes. Men redan när han kom fram hade det börjat vända. Han behandlades där på medicinkliniken och lärde sig hantera sin typ 1-diabetes. Efter sammanlagt 21 dagar på sjukhus skrevs han ut. Att han hade både ketoacidos och tyreotoxisk kris samtidigt komplicerade bilden, då ketoacidos ensamt kunde förklara många av symtomen. Att han tappat vikt är förenligt med både typ 1-diabetes och sköldkörtelsjukdom. Den stress som ketoacidosen innebar gjorde att den grundläggande sköldkörtelsjukdomen förvärrades. Kombination är mycket ovanlig och sällan beskriven i litteraturen. Med patientens tillåtelse skrev vi därför en fallstudie i Läkartidningen.

När vi har ovanliga fall finns alltid risken att det slutar illa, så det var roligt att detta blev en solskens­historia. Jag ringde upp mannen efter att han skrivits ut och han mådde fint och hade permanent flyttat utomlands.

Lärdomen är att om man känner att det är något som inte riktigt stämmer, så får man leta lite till. Min insats var en liten del av mannens vård och jag vill betona att inom intensivvården jobbar vi i team, där sjuksköterskor, undersköterskor och övrig personal gör ett fantastiskt jobb varje dag. Det här fallet hade inte heller slutat lyckligt, om det inte vore för insatser från hela kedjan av vårdpersonal – från mottagandet på akuten i Halmstad till utskrivningen från vårdavdelningen i Lund.”

Berättat av Daniel Håkansson, överläkare i anestesiologi vid intensivvårdskliniken vid Hallands sjukhus i Halmstad, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.