Låt skogen vara skräpig

I höstas anlände en man till Tyresta nationalpark med bil och släpkärra. Området ligger strax utanför Stockholm och är känt för sina urskogar. Här finns få spår av sentida mänsklig påverkan och det kryllar av gamla träd och död ved i olika stadier av nedbrytning.

När nationalparkens naturbevakare gick fram till mannen var han i full färd med att såga upp död ved med motorsåg. Han berättade att han skulle elda hemma nu när energipriserna blivit så höga.

– Det ses som ett allvarligt brott med dryga böter eller fängelse i straffskalan. Han trodde att han hade rätt att ta veden. Många vet inte vad som gäller, säger Jonas Ekstrand som är chef för Tyresta nationalpark.

Den döda veden täcks inte av allemansrätten. I stället är det strängt förbjudet att ta död ved och grenar från nationalparker. I Tyresta har experter till exempel hittat den akut hotade citronporingen (Antrodiella citrinella), en svamp som bara finns på ett fåtal platser i landet.

– Det kan ta flera hundra år för en tall i Tyresta att växa upp och ytterligare några hundra år innan den dör. Slutligen multnar den ner under ytterligare 500 år. Genom att ta den här veden kan man förstöra ett 1 000 år långt kretslopp, säger Jonas Ekstrand.

Mannen med släpvagnen polisanmäldes för stöld och miljöbrott, och han är inte ensam. Det senaste året har naturbevakarna konfronterat flera personer med bil och släpvagn som varit ute och tagit ved för hemmabruk längs de skogsbil-vägar som är öppna för allmänheten. Majoriteten av skogsvägnätet är dock igenbommat. Jonas Ekstrand och hans kollegor har också märkt av en explosionsartad ökning av fall där människor har ertappats med att ta död ved för att elda på plats i nationalparken. Som en direkt följd av de ökade vedstölderna har nationalparken anställt fler
naturbevakare.

Jonas Ekstrand tror att det i viss mån också är en pandemieffekt. Med 1,3 miljoner besökare om året har trycket på nationalparken ökat kraftigt de senaste åren. Många hittade hit i samband med alla restriktioner och har sedan fortsatt att komma. En del är också ovana vid vilka regler som faktiskt gäller.

– Marknaden för friluftsprylar har fått ett uppsving och det säljs mängder av knivar och sågar och allt möjligt. Folk kommer hit och är utrustade för en vildmarksexpedition. De vill gärna testa grejerna, men det lämpar sig verkligen inte i skyddade naturområden, säger Jonas Ekstrand.

I en annan del av Sverige knackar Mats Jonsell på en björkstam med örat mot barken. Med vana rörelser gör han bara ett enda jack med yxan. Försiktigt bänder han bort det tunna lagret björkbark och inne i stammen hittar han tjocka, vita larver från en skalbagge. En och annan hade nog ryggat tillbaka av de vitglänsande insekterna, men inte Mats Jonsell.

– De är böjda som snabbmakaroner! Det här är prima mat för en vitryggig hackspett, säger han.

Vi befinner oss vid Nedre Dalälven, som är känt som ett mecka för vedlevande skalbaggar. Det är också ett av de sista områdena i Sverige där det fortfarande finns vitryggig hackspett (Dendrocopos leucotos). Så sent som på 1800-talet fanns fågeln i stora delar av landet, men i dag listas den som akut hotad.

Förklaringen? Brist på död ved, särskilt lövträd. Den döda veden skapas naturligt i samband med stormar och bränder. Så fort skogen blir tillräckligt gammal inleds också självgallringen, där några av träden dör och andra lever vidare. Modernt skogsbruk, som effektivt tar vara på nästan alla träd, resulterar i liten mängd död ved.

Att just den döda veden kryllar av liv är ingen slump. Levande träd försvarar sig mot inkräktare, bland annat med hjälp av sav och kåda, men när träden dör fungerar inte försvaret lika bra. Plötsligt blir det fritt fram för skalbaggar, svampar, mossor, myror, bin och andra att ta vara på all näring som finns i träet.

Just vitryggen äter inte själva veden, utan den äter larverna som bara finns här inne. Utan död ved hittar fågeln ingen mat och kan inte överleva. Den skygga fågeln bygger också sina bon i murkna lövträd. I sin forskning har Mats Jonsell bland annat sett att träd hade tätare med insektsgångar ju större diameter träden hade.

Den vitryggiga hackspetten är en kräsen rackare och den föredrar att hitta sin mat i lövträd, något som också minskat i takt med att det moderna skogsbruket främst har prioriterat tall och gran. Just vid Nedre Dalälven ser det dock lite annorlunda ut. Innan älven reglerades för vattenkraft var det så gott som bara lövträd som trivdes här, eftersom de flesta andra trädslag inte trivs i marker som regelbundet översvämmas. Fortfarande finns här gott om björk, al, asp, lind och ek.

– Men mer exakt var vitryggen finns är lite hemligt. Man vill inte gärna sprida det eftersom fågeln är så hotad, säger Mats Jonsell.

Han är insektsforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och den tjocka larven som rullar ihop sig i hans hand är en noshornsoxe (Sinodendron cylindricum). De vuxna skalbaggs­hannarna är Sveriges motsvarighet till nos­hör­ning, med varsitt horn på huvudet. Varje larv kan leva många år inne i veden innan den slutligen flyger ut som en skalbagge och intar ett nytt träd. De vedlevande insekterna har därför rejäla käkar. En del arter hörs på flera meters avstånd medan de tuggar och äter inne i den torra veden – och hackspetten är specialist på att hitta dem. Vitryggen behöver sätta i sig 60 larver om dagen för att bli mätt.

Sammanlagt mellan 6 000 och 7 000 arter är beroende av död ved i Sverige, däribland noshorns­oxe och vitryggig hackspett. Det rör sig också om svampar, lavar, myror och bin. Några vedlevande arter trivs bäst i nydöd ved som är rik på näring. Andra är sena till festen och låter först svamparna bryta ner veden så att den blir tillräckligt mjuk. Många arter är också rödlistade.

– I en urskog finns det ungefär 100 kubikmeter död ved per hektar, men på de flesta andra marker ligger vi nu under 10, ofta ännu lägre. För en del arter innebär det en katastrof, säger Mats Jonsell.

Sedan 1992 har han arbetat med arter som är beroende av död ved. Hans första forskningsprojekt var att studera två av de vanligaste vedlevande tickorna: klibbticka och fnöskticka. Han undersökte vilka insekter som fanns i anslutning till tickorna.

– Det är svårt att leva på endast cellulosa och lignin som finns i veden. Det är bara några arter som klarar det. De flesta är beroende av svamp.

En del skalbaggar har också med sig svamp­sporer som de ympar in i veden, förklarar Mats Jonsell.

– De odlar alltså svamp som larverna kan äta av. Ganska otroligt va?

Lustigt nog är många skogar som allra mest levande först efter att träden har dött.

Vid Dalälven besöker vi två skogsbestånd, ett med yngre lövträd i 40–50-årsåldern och ett annat med cirka 100 år gamla träd. Båda bestånden är restaurerade av naturvårdsskäl. Skogsbolagen har länge medverkat till att minska mängden död ved i skogarna, men på sistone har man börjat betala tillbaka skulden. Här har ett skogsbolag rensat bort all gran och lämnat lövträden för att göra markerna ljusare och mer solbelysta. Man har också sparat död ved och skapat högstubbar.

– Mängden död ved har faktiskt ökat i Sverige de senaste 20 åren. Visserligen från låga nivåer, så det är för tidigt att jubla, men skogsbolagen har i alla fall börjat ta lite ansvar. Från 1996 till 2021 har mängden hård död ved ökat från 2 till ungefär 5 kubikmeter per hektar, säger Mats Jonsell.

Han går vidare i skogen och upptäcker strax fler tecken på insektsangrepp. Han behöver inte alltid bryta sig in via barken för att avgöra om ett träd fått påhälsning. När han inventerade hur mycket hackspettsmat det fanns i skogen studerade han främst insektsgnag. Olika arter gör helt olika hål och mönster i veden. På så sätt går det att räkna ut hur många insekter – och vilka arter – som vistats i trädet sedan det dog.

Mats Jonsell lokaliserar en linje med symmetriska hål i nästa björk. Han ser direkt att det är björksplintborre (Scolytus ratzeburgii) som har varit i farten.

– Det är det lättaste gnaget av alla att känna igen. Det här tycker jag alla ska gå ut och leta efter i skogen!

Strax ovanför hålen har barken fallit av och veden torkat. Här får vi en inblick i hur det ser ut på insidan. I mitten, rakt under hålen, har skalbaggshonan lagt sina ägg. Varje larv har sedan gnagt varsin gång i veden, lite som en solfjäder. Som vuxna individer har björksplintborrarna slutligen tagit sig ut ur björken genom varsitt runt kläckhål som sitter som en oval krans runt moder­gången. Larvgångarna fladdrar åt alla möjliga håll, men tittar man ett tag framträder ett tydligt mönster. Det är förvånansvärt vackert.

– Det finns faktiskt slöjdare som använder hela stycken med björksplintborregång som utsmyckning på exempelvis möbler. Det händer också att det kommer studenter från Konstfack och vill titta i universitetets gnagsamling. Naturen är bra på att skapa, säger Mats Jonsell.

Men alla tycker inte att den döda veden är vacker – tvärtom. Det är inte ovanligt att döda träd och gammalt ris städas bort från skogar och parker med motiveringen att det ser skräpigt ut. Mats Jonsell minns själv att han var ute och tittade på död ved i Uppsala för några år sedan och planerade för ett kommande forskningsprojekt.

– Då kom bostadsrättsföreningens ordförande fram och började småprata. ”Om de ändå kunde rensa bort det här skräpet”, sa han. Och när människor får ranka sin favoritskog blir det ofta pelarsalar med mossa på marken. Som biolog är det en kraftfull gäspning att gå där – det finns knappt något liv alls när alla träden är levande och exakt likadana.

Viss städning är ändå på sin plats. Vedskalbaggarna gör mycket nytta i naturen, men det finns också några som orsakar stora problem för människan. Husbocken kan äta upp takbjälkarna i en hel sommarstuga. Den är långlivad och varje larv kan gnaga i över tio års tid. Mest fruktad av alla är dock granbarkborren som kan ta död på granar. Granbarkborren är kortlivad, men förökar sig snabbt. För att minska risken för angrepp är det viktigt att ta bort granar som nyligen blåst omkull eller knäckts av snö.

Just granbarkborren angriper normalt granar som har dött under det senaste året eller svårt stressade träd. Bara vid större utbrott ger den sig på friska granar. Mats Jonsell konstaterar att det hela har lett till en del missförstånd.

– Det är jättebra att ta bort vindfällen och färsk död ved av gran, men en del skogsägare röjer varenda död gren. Barkborren går endast på nydöd ved. Det finns alltså ingen risk med att låta den gamla döda veden ligga kvar, säger han.

Mycket tyder dock på att risken för barkborreutbrott kommer att öka med klimatförändringarna. Varmare vintrar ger mindre tjäle, vilket i sin tur ökar risken för stormfällningar som kan utlösa utbrott. Med högre sommartemperaturer stressas fler träd av vattenbrist. Barkborrarna kommer också att hinna med två generationer på en säsong, något som redan börjat inträffa i viss utsträckning. Men en mossig gammal granstock kan alltså inte stämplas som en skadedjursfälla.

När träd lever och åldras kan de utveckla hålig­heter som fungerar som boplats för fåglar och insekter. I takt med att riktigt gamla träd blir mer sällsynta får de här arterna svårt att klara sig. I skogsbruket avverkas träden innan de har blivit ihåliga.

Åtta mil från Dalälven, vid Sveriges lantbruks­universitet i Ultuna utanför Uppsala, går doktoranden Anika Gossmann före till en stor trälåda. Till det yttre har den inga likheter med ett gammalt träd, men den är byggd för att imitera själva hålet. Precis som hålträd är lådorna fyllda med mulm av flis och löv från lövträd. I ett forskningsprojekt har hon studerat 60 sådana här mulmlådor i Uppsala, Motala, Linköping, Göteborg, Lund och Örebro. Både på landet och i stan. Studien är ännu inte publicerad, men hon har dragit flera slutsatser.

– Våra preliminära resultat visar att dessa lådor kan fungera som en artificiell livsmiljö när de gamla träden inte är tillgängliga. Det är coolt! Det var också intressant att vi hittade rödlistade arter även i de stadsnära mulmlådorna, säger Anika Gossmann.

Bland de rödlistade arterna återfanns exempelvis större sågsvartbagge (Uloma culinaris), fyrfläckad vedsvampbagge (Mycetophagus quadriguttatus) och aspögonbagge (Aderus populneus). För att ta reda på om mikroklimatet inuti lådorna liknade mikroklimatet i hålträd använde hon sig av temperaturloggar. Det visade sig att mikroklimatet var betydligt svalare och mer stabilt inne i både hålträd och mulmlådor jämfört med den omgivande miljön.

– Helst vill man så klart att arterna ska klara sig själva, men det här visar att vi kan hjälpa dem på traven där det behövs, säger Anika Gossmann.

Tillbaka vid Nedre Dalälven finns inga lådor. Den vitryggiga hackspetten ställer så stora krav på sin omgivning att något liknande omöjligt hade fungerat. Även om vi inte ser någon vitrygg hittar vi i alla fall många insektsgnag och flera av de avancerade gnagmönstren har blivit helt sönderhackade. Här har hackspettarna varit och kalasat, men eftersom vitryggen är så ovanlig är det mest troligt en annan spett som har varit i farten. 

Med jämna mellanrum tar Mats Jonsell upp en kikare för att studera insektsgnag högt uppe i stående döda träd. Den vitryggiga hackspetten hackar gärna högt upp i träden för att ha översikt och se om predatorer som räv och hök närmar sig.

Vitryggen räknas som en så kallad paraplyart. Ytterligare 200 hotade växt- och djurarter är beroende av samma slags skogsmiljöer för att överleva. Räddar man fågeln räddar man också ytterligare några hundra arter på köpet.

– Det var mycket mer städmani förr. Man tog bort skärpet och menade att man bekämpade skadedjur på samma gång, men jag upplever att det finns en bättre förståelse för vedens biologiska värden numera, säger Mats Jonsell.

Vitryggen hade ett förhållandevis bra år 2022. Sammanlagt observerades 60 individer runt om i landet, vilket är fler än på mycket länge. Förklaringen kan vara en lång rad åtgärdsprogram från både myndigheter och skogsbolag. Men för några hundra år sedan fanns 2 000 häckande par i Sverige. Fortfarande återstår en hel del att göra.

År 1999 rasade en svårsläckt skogsbrand som omfattande 450 hektar i Tyresta nationalpark. Troligen startades den av en pyroman. Av brandriskskäl får eldning sedan länge bara ske på 13 iordningställda platser, men ändå river naturbevakarna otillåtna eldstäder varje dag. Många besökare är på jakt efter lugnet och vill gärna sitta för sig själva. Varje år orsakar de flera mindre markbränder.

För att besökarna inte ska frestas att ta död ved från skogen tillhandahåller nationalparken färdighuggen ved. Ändå är det många som tar grenar av stående döda träd, så kallade torrakor, och bränner upp dem. Jonas Ekstrand är också rädd att problemen kan öka. I alla år har veden varit gratis, men våren 2023 började Tyresta nationalpark att ta ut en avgift på grund av minskade statliga stöd till naturvården.

– Vi hoppas innerligt att stölderna av död ved inte kommer att öka ytterligare på grund av detta, säger Jonas Ekstrand.