Retorikforskaren: ”Att ta tåget ger inte ett plus – det ger ett mindre minus”

Maria Wolrath Söderberg är docent i retorik vid Södertörns högskola, där hon forskar om klimat­omställning.

Hur hänger retorik ihop med klimatet? 

– Klimatfrågan är en av vårt tids största utmaningar.  Den är full av konflikter.  Den är sprängfylld av perspektiv som krockar med varandra. Den är svår att navigera i. Det är just för sådana frågor som retoriken har så himla bra analysverktyg.

Vad är det för verktyg?

– Det handlar om att urskilja vad som egentligen händer när det uppstår spänningar och konflikter. Varför kommer vi inte framåt? Var fastnar vi någonstans? Vilka argument och perspektiv är drivande och viktiga för människor?

Och vad har du hittat? 

– Vi har frågat människor som är klimatengagerade: Gör du saker ibland som skadar klimatet? Berätta vad det var för situation? Var du medveten om att du agerade mot bättre vetande? Hur motiverade du det för dig själv? Folk berättade väldigt öppenhjärtigt. Det var nästan som om vi öppnade porten till ett biktrum som många verkar ha längtat efter, för att de mår dåligt av den här inre konflikten.

Gav ni förlåtelse? 

– Nej, vi gav ingen förlåtelse. Däremot finns studier som visar att människor som uppmärksammas på sina inre konflikter ofta kan komma närmare handling.

Känner du igen dig själv i de ursäkter som deltagarna hade?

– Jag känner igen alla personligen.

Kan du rada upp några?

– Det vanligaste var att folk tänker att om de är duktig på ett håll så kan de ta ut det som en klimatskadlig handling på andra sidan, för det har gett en plus på kontot. Att om de källsorterar eller cyklar till jobbet kan de unna sig att flyga. Att flyga var det absolut vanligaste exemplet på saker som människor gjorde ändå, trots att de visste att det skadade klimatet.

Det behövs väldigt mycket annat för att väga upp en flygresa. Hur hanterar folk det? 

– Problemet är att kontot inte är på plus före flygresan, utan det är redan på minus. Det är inte så att du skaffar dig ett plus genom att ta tåget, utan du skaffar dig ett mindre minus. Men många verkar tänka att de hjälper klimatet med sina mindre klimatskadliga handlingar, till exempel om de köper en ekologiskt producerad vara. Men egentligen har de bara åstadkommit ett mindre minus. Det kallas för the negative footprint illusion, illusionen om ett negativt fotavtryck, och det är ett vanligt sätt att tänka.

– En annan tankestruktur är att jämföra sig med andra som är värre. Många lyfter också fram målkonflikter. Om jag inte flyger kan jag ju inte åka till Kanarieöarna eller om jag inte gör den här resan kan jag inte hälsa på min faster. I fallet med Kanarieöarna så bottnar det i en idé om vad som är nödvändigt som man kan ifrågasätta. I fallet med fastern så är det en riktigt kännbar målkonflikt.

– Klimatkrisen innebär massor av målkonflikter. De är på riktigt och de är jäkligt jobbiga och vi kommer att behöva avstå saker. Men det vill man inte gärna prata om inom politiken till exempel.

Vad har drivit dem som har börjat ställa om mer än de flesta av oss?

– När vi frågade människor som har slutat flyga kunde vi se att många följde en liknande process: De hade haft kunskapen under en längre tid, men så hade någonting hänt som gjorde att det här blev på riktigt. Det kunde vara ett barn som fötts. Framtiden hade blivit längre och de ville kunna svara inför sina barn. Många vittnade även om bränderna 2018, översvämningar och andra naturhändelser som hade fått dem att fatta att det här gäller oss här och nu.

– En annan sak var att många hade fyllt i en klimatkalkylator och sett att deras utsläpp inte alls var så små som de trodde. Har du en svensk medellön hör du till den del av jordens invånare som har högst inkomst och högst utsläpp.

– Det underlättade också om det fanns ett socialt sammanhang där de kunde få stöd. Det är ju en sorg att behöva sluta med saker som man älskar att göra, som att flyga på semester eller äta kött.

Hur har du själv ställt om?

– Jag kan berätta för dig att det här har varit en plågsam process. När man granskar andras undanflykter, då får man rak insyn i sina egna. 2016 fyllde jag i en klimatkalkylator. Jag fick syn på att jag hade jättehöga utsläpp. Först försökte jag hitta goda skäl till att just mina utsläpp var okej. Precis som alla andra. Sen insåg jag att det går ju inte. Jag fick sluta flyga först och främst. För det var mina stora utsläpp, trots att jag flög mindre än många av mina grannar. Men det var bara att bita i det sura äpplet.

Hur ser relationen ut mellan vårt individuella ansvar och samhällets?

– I medier, i sociala medier och i politiken har det skett en sorts dikotomisering, en falsk motsättning, där man ställer individnivån mot systemnivån. Att individer säger att de inte kan göra någonting för att det är ett systemproblem, samtidigt som systemförträdare säger att vi kan inget göra, för väljarna eller kunderna måste visa vägen. Båda har fel. Ingenting tyder på att individnivån står i motsättning till det systemnivån. Båda delarna behövs och påverkar varandra, men framför allt är det i mellanrummet mellan dem det händer. När det har blivit fart på systemförändringar historiskt så har det varit för att människor börjat ändra normer och beteenden, vilket driver på systemet. Det måste finnas en jordmån för systemförändringar. Den skapar vi individer med våra handlingar, men framför allt med hur vi talar till varandra om de här frågorna – vad som betraktas som normalt.

– Det är jobbigt, det här. Vi har undvikit att prata om att det är jobbigt. Men vi kommer inte undan att vi måste minska och avstå. Man kan konstatera att folk som ställer om har sett det problemet i vitögat. Och de har hittat andra som de har kunnat dela de här jobbiga känslorna med. Så det spelar roll att det finns ett socialt stöd och att man får sörja. Då visar det sig också att man ofta kommer ut på andra sidan och så var det inte så farligt.  Men det kändes så. Och den känslan är på riktigt.