Blåfenad tonfisk åter i svenska vatten

Varje sensommar kommer den blåfenade tonfisken till Västerhavet och Östersjön för att leta mat. Det är framför allt näbbgädda, makrill och sill som lockar. Resten av året turnerar den över världshaven och hinner simma utanför Kanadas kust, via Afrika och Medelhavet innan den kommer till oss.

Den här veckan är forskare från Sveriges lantbruksuniversitet till sjöss i Skagerack, mellan Lysekil och Skagen, för att leta efter dem.

– Den blåfenade tonfisken är en otroligt speciell och spektakulär art. På många sätt är det den ultimata fisken. Den är designad för att simma långt och snabbt. Om det behövs kan den komma upp i hastigheter på 50–70 kilometer timmen. Den klarar också av att vandra i flera månader utan att stanna, säger Gustav Hellström.

Han är forskare i fiskbiologi på institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Han och hans kollegor är till sjöss för att sätta sändare på tonfisken för att lära sig mer om arten.

– Som fiskbiolog är det den ultimata drömmen. Det tar bara två minuter att märka fisken, så det är en kort interaktion, men det är en ynnest att komma så nära, säger han.

Den blåfenade tonfisken är något av ett mysterium. Länge fanns det ganska gott om tonfisk i svenska vatten, men på 1960-talet försvann den, mest troligt på grund av överfiske. Tack vare rejäla kvotsänkningar år 2007 och 2008 kunde bestånden återhämta sig.

– För några år sedan dök den upp i svenska vatten igen och har synts varje sommar sedan dess. Vi har fått en andra chans, säger Gustav Hellström.

Dagens bestånd beskriver han som skört. Forskarna märker tonfiskarna för att studera hur de rör sig och hur många som fortfarande fiskas upp. De är också intresserade av fiskens vandringskorridorer.

– De vandrar inte slumpmässigt utan följer definierade korridorer i havet. Det är viktigt att förstå de här motorvägarna som säkert andra arter också använder. Hajar, till exempel.

Syftet med forskningen är att hjälpa till att bevara tonfiskbeståndet, men Gustav Hellström konstaterar att metoden som används för att märka stora fiskar kan se lite brutal ut.

– Sändaren fästs i fiskens ryggmuskelatur med små ankare. Metoden har utvecklats av nordamerikanska forskare och har använts på tonfisk sedan 1990-talet. Man ser att den märkta fisken har mycket hög överlevnad, tillväxer och deltar i lek, vilket är indikationer på att påverkan är ringa. All typ av forskning på högre djur, inklusive fiskar, måste alltid prövas i djurförsöksetiska nämnder där ingreppet vägs mot forskningsnyttan, säger han.

Som mest har de märkta tonfiskarna vägt uppemot 400 kilo. Eftersom de fortfarande växer räknar Gustav Hellström med att de kommer att bli större och större för varje år. Han hoppas också på att hitta mindre tonfisk. Det är i så fall ett kvitto på att också yngre fiskar lyckats ta sig hela vägen hit. 

– Utan kvotsänkningarna hade nog inte arten funnits kvar i dag. Det var en game changer att låta beståndet växa på sig, men det är ett bra exempel på att det kan gå snabbt om man gör rätt.

Se SLU:s egna filmer här nedan.