Borde alla få åka till rymden?

Sveriges nya astronaut Marcus Wandt sade vid presskonferensen jag besökte i Köln att han i princip tycker att alla borde få resa till rymden. Det finns många anledningar att önska att fler skulle få färdas ut från jorden.

Sedan Jurij Gagarin som första människa kretsade kring jorden 1961 har omkring 650 personer färdats upp ovanför atmosfären. Antalet personer i rymden per år har minskat sedan den senaste amerikanska rymdfärjan togs ur bruk 2011, men det finns tecken på att siffran kan vara på väg att stiga igen.

De senaste åren har antalet raketuppskjutningar till omloppsbana ökat kraftigt och satt rekord efter rekord. De flesta av dem är obemannade satellituppskjutningar, men det finns också krafter som driver på för att fler ska kunna resa till rymden. Det går numera i princip att köpa sig en biljett till rymden, i alla fall för den som är tillräckligt rik, och i framtiden kan det finnas privata rymdstationer som tar emot besökare.

En av anledningarna till att önska att fler får möjlighet att göra sådana resor är överblickseffekten – från rymden syns inga gränser, allt är en enhet, och vi hör ihop med den. Det lär vara en omvälvande upplevelse. Edgar Mitchell, som landade på månen med Apollo 14, sade en gång att han skulle vilja dra med politiker upp i rymden för att få dem att tänka efter. Matthias Maurer, astronauten som nu leder det europeiska astronautträningscentret EAC, har beskrivit hur han kunde se bränder och gruvdrift från rymdstationen och greps av sorg över hur vi förstör vår vackra planet.

Kanske vore det nyttigt för många att få se jorden utifrån.

Samtidigt undrar jag om överblickseffekten inte också handlar om mer än utsikten. Den är en exklusiv erfarenhet, som bara speciellt utvalda får uppleva. Om vem som helst lite mer lättvindigt kunde ta sig dit, då skulle det kanske inte bli lika överväldigande.

Det finns också oroande miljöproblem med ett ökande antal färder i rymden.

Så länge antalet raketuppskjutningar var få hade de inte någon särskild påverkan på jorden, men när antalet ökar kan de börja ha signifikant effekt. Redan finns en debatt om hur utrymmet i omloppsbana ska skötas, när jättekonstellationer av satelliter stör astronomers utsikt mot rymden och samtidigt ökar kollisionsrisken. Det värsta tänkbara scenariot kallas för Kesslereffekten: en kedjereaktion av kollisioner som skapar ett bälte av skrot som gör det omöjligt att skicka ut nya farkoster i rymden.

Ett annat potentiellt problem är det skrot som rensas från omloppsbanan. Använda raketsteg, uttjänta satelliter, sopor från rymdstationen – sådant faller ner i atmosfären. Det mesta brinner upp i luften, men ibland faller skrot till marken.

De delar som brinner upp och förångas i atmosfären finns också kvar. En forskargrupp har kommit till slutsatsen att en tiondel av alla partiklar i stratosfären innehåller aluminium från återvändande rymdfarkoster. Det finns väldigt lite föroreningar på den höjden, men det är svårt att veta vad de har för effekter. Det kan vara värt att undersöka det här närmare innan det orsakar problem. Det finns säkert bättre respektive sämre sätt att göra raketuppskjutningar och hantera rymdskrot.

Personligen tycker jag att det är fantastiskt att människor kan forska på plats utanför vår planet. Ingen skulle bli gladare över en fredlig forskningsbas på månen eller människor som landar på Mars. Samtidigt vore det dumt och oansvarigt att inte också vara observant på negativa bieffekter av rymdfarten. Det kan vara bättre att parera problemen i förväg än att behöva rensa upp efteråt.