”Inget är mer effektivt än faktiska vittnesupplevelser”

I augusti 1945 fäller USA två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Klockan är kvart över åtta på morgonen den 6 augusti när det första kärnvapnet detonerar 600 meter upp i luften, ovanför centrala Hiroshima. Tryckvågen från sprängningen är så stark att alla trähus inom en radie på 1,5 kilometer krossas. På marken närmast epicentrum är hettan flera tusen grader och den som befinner sig där har ingen chans att överleva. Men också två kilometer bort är värmen så stark att bränder uppstår.

Två kilometer från epicentrum är en 15-årig pojke på väg upp för kullen Hijiyama. Han uppfattar inte själva kärnvapenexplosionen. Det första ljud han minns är ett jämmer från skadade. Ögonblicket senare ser han scenen som han befinner sig i, ett inferno. Några av människorna runt honom är så brännskadade att han inte kan avgöra om de är män eller kvinnor. ”Jag lyfte upp sönderbrända människor. Sedan började folk kravla efter mig och be om hjälp. När jag vaknade igen, efter att ha svimmat, låg en död kropp ovanpå mig.”

Tre dagar senare är dags för nästa kärnvapenanfall, över Nagasaki.

Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki dödade 120 000 personer direkt. Ungefär lika många dog i bränn- och strålskador under månaderna som följde på själva attacken. 15-åringens mamma gick bort efter två veckor. Men han själv och runt 650 000 andra människor klarade sig. De överlevande kom att kallas Hibakusha, som betyder ungefär de bombdrabbade. Många Hibakusha har gjort som den anonyma 15-åringen och vittnat om sina upplevelser för den japanska gräsrotsrörelsen Nihon Hidankyo.

Förutom att Nihon Hidankyo under årens lopp har samlat tusentals ögonvittnesskildringar, har organisationen också skickat delegationer till FN samt deltagit i en rad fredskonferenser. Där har de förespråkat kärnvapenförbud, så att inga fler människor ska drabbas, så som de själva gjorde.

Det är ”för sina ansträngningar att uppnå en värld fri från kärnvapen och för att genom vittnesuppgifter visat att kärnvapen aldrig får användas igen”, som organisationen nu belönas med Nobels fredspris 2024.

– Hibakusha hjälper oss att beskriva det obeskrivliga, tänka det otänkbara och på något sätt förstå den obegripliga smärtan och lidandet som kärnvapen orsakar, sade Jørgen Watne Frydnes, ordförande för den norska Nobelkommittén, när priset tillkännagavs i Oslo i oktober.

Gräsrotsrörelsens vittnesmål är unika i sitt slag, förklarade han. Deras engagemang kom att väcka en global rörelse mot kärnvapen.

– Gradvis utvecklades en kraftfull internationell norm, som kom att stigmatisera användningen av kärnvapen som moraliskt oacceptabla, sade Jørgen Watne Frydnes.

Att använda kärnvapen blev tabu. Inga kärnvapen har heller använts sedan Hiroshima och Nagasaki. Men, skriver kommittén i sitt tillkännagivande: ”Det är därför oroväckande att tabut mot att använda kärnvapen i dag är under press.”

Många av de överlevande efter atombomberna har ägnat sina liv åt att resa runt i världen för att beskriva sina upplevelser och även arbeta för nedrustning. En av dem är 81-åriga Masako Wada, assisterande generalsekreterare för Nihon Hidan­kyo. Hon var själv bara ett år och tio månader gammal när bomben föll över Nagasaki. Hon minns ingenting från händelsen. Men i en intervju med Nobelkommittén berättade hon att hon dedikerat sitt liv åt att försöka förbjuda kärnvapen. Hon berättade att hon känner sorg och rädsla över dagens utveckling, som hon menar går åt helt fel håll. Hibakusha måste fortsätta framåt för att förmedla sin önskan om en värld utan kärnvapen.

– Det är vårt uppdrag som Hibakusha, sade hon.

Nihon Hidankyo grundades av bomböverlevarna för att vittna om hur atomvapen skadar och för att förespråka ett förbud. Det fanns ytterligare ett skäl till att Hibakusha från olika delar av Japan gick samman i en landsomfattande organisation – och det var för att få sina rättigheter tillgodosedda. En stor andel av överlevarna fick bränn- och strålskador. En del utvecklade cancer, främst leukemi. De skulle ha behövt omfattande medicinskt och ekonomiskt stöd. Men hjälpen uteblev.

Under nästan tio år efter atom­bomberna fick de ingen hjälp alls. Efter kärnvapenanfallen ockuperades Japan av de allierade, med amerikansk militär i spetsen. USA förnekade dock att det fanns människor som led av strålskador. Också efter att Japan återfått sin suveränitet 1952 fortsatte de bomb­överlevande att negligeras. Först efter att japanska besättningsmän insjuknat av radioaktivt nedfall efter en av USA:s provsprängningar intill Marshallöarna – den kraftfulla vätebomben Castle Bravo 1954 – vaknade kärnvapenmotståndet på riktigt i Japan.

År 1956 gick överlevare från Hiro­shima och Nagasaki ihop med offren från provsprängningarna i Stilla havet. Organisationen Nihon Hidankyo var född. Året därpå, 1957, antogs en lag för atombombslidandes medicinska vård i Japan. År 1968 gick ytterligare en lag igenom och 1994 ännu en, som innebar stärkt rätt till särskild hälsovård. Nihon Hidankyo hade hoppats på statlig kompensation också, men denna har uteblivit.

– Hibakusha har lidit djupt, både fysiskt och psykiskt. Vissa av dem har till och med blivit diskriminerade, säger Masako Toki, senior projekt­ledare vid James Martin Center for Nonproliferation Studies i Kalifornien.

Hon växte upp i Japan, men bor sedan länge i USA, där hon utbildar ungdomar från USA, Japan – och tidigare även Ryssland – om vikten av nedrustning. Hon menar att det inte är en dag för tidigt att ge organisationen Nobelpriset.

– Det var på tiden. Med det sagt är priset väldigt vältajmat. Kärnvapenhotet ökar – risken för användning av kärnvapen är den högsta sedan kalla kriget. Trots faran är allmänhetens uppmärksamhet på frågan inte tillräcklig, säger Masako Toki.

Även Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet och gästprofessor vid Alva Myrdals centrum för kärnvapen­nedrustning vid Uppsala universitet, anser att valet av pris­tagare är alldeles utmärkt. Också han oroar sig för ett ökat kärnvapenhot. Förr fanns ett slags nukleär ordning med två supermakter och en rad fungerande avtal, förklarar han. Nu har vi i stället en oordning, med tre kärnvapenbeväpnade supermakter – USA, Ryssland och även Kina – som hyser en stark misstro mot varandra.

– Eftersom varken kärnvapen­staterna eller andra stater tar sitt ansvar måste andra röster höjas för att påvisa den fara som världen är på väg in i, säger Thomas Jonter.

Han tror att den norska Nobelkommittén vill varna för att vi kan vara på väg mot en ny kapp­rustning där kärnvapenhot blir det nya normala.

– Det måste vi förstå. I förlängningen vill man kanske sätta press på kärnvapenstaterna om att förhandla igen, säger Thomas Jonter.

För att på riktigt bli en förespråkare för kärnvapennedrustning måste man förstå vilka katastrofala humanitära konsekvenser som kärnvapen kan ha, menar Masako Toki.

– Jag tror att det som verkligen saknas nu är utbildning. Många har för lite kunskap om effekterna av användningen av kärnvapen. Och detta är extremt problematiskt. Vi måste komma ihåg hur fruktansvärda, för­ödande kärnvapen är, säger hon.

Dagens kärnvapen har långt större kraft än bomberna 1945, skriver Nobel­­­kommittén: ”De kan döda miljoner och kan ha katastrofala konsekvenser för klimatet.”

Det bästa sättet att förstå konsekvenserna av att använda kärnvapen är att lära sig från Hibakusha, anser Masako Toki.

– Det finns ingenting som är mer effektivt och starkt än deras faktiska vittnesupplevelser, säger hon.

Även om runt 100 000 av dessa ögonvittnen faktiskt ännu är i livet håller tiden på att rinna ut för dem.

– De blir oundvikligen äldre – det blir vi alla. Medelåldern för Hibakusha är över 85 år. Och de behöver stöd från unga människor – eller inte bara stöd – de behöver unga människor som verkligen kan förmedla sanningen om kärnvapenförödelse, säger Masako Toki.

Unga människor som redan har lärt sig om kärnvapen måste samarbeta och sprida information brett, menar hon.

– Den bästa och senaste utvecklingen nu är det ökande samarbetet mellan äldre Hibakusha och yngre generationer. Studenter från Hiroshima och Nagasaki har startat en ny grupp. Det finns också många andra ungdomsgrupper i Japan och på andra håll i världen som samarbetar i dag, säger Masako Toki.

Utmaningen är att hjälpa till att sprida vittnesmålen, så att särskilt unga människor, runt om i världen kan ta del av dem, menar hon.  

– Detta är inte bara Japans sak.