Magsmärtor fick slingrande förklaring

”Det här var ett tag sedan och mannen var då 22 år. Han sökte till vårdcentralen för att han under två månader hade haft vattentunn diarré och magkramper. Där utreddes han noggrant med blod­prover för att utreda misstanken om sjukdomar i mag-tarmkanalen, lever eller njuren. Man undersökte även sköldkörtelfunktionen och blodvärden. Och så undersöktes avföringsprov mikroskopiskt på jakt efter parasiter. Allt såg bra ut, så han fick diagnosen irritabel tarm, IBS. Läkaren skrev ut recept på ino­laxol, som är ett bulkmedel som stabiliserar vid diarré, samt loperamid mot akut diarré. Efter ett halvår åter­kom mannen efter att ha haft vattentunna diarréer under en vecka. Nu fanns också tecken på pågående inflammation och läkaren skrev en remiss till koloskopi, en undersökning av tjocktarmens insida.

När jag skoperade honom kunde jag i den sista delen av tunntarmen och i början av tjocktarmen se fullt av små sår, något som vanligen tyder på Crohns sjukdom. För att vara säker tog jag även små vävnadsprover från tarmens insida. Sedan avslutade jag undersökningen och skrev ut kortison. Det är inflammationshämmande och dämpar den pågående inflammatoriska processen som skapar såren vid Crohns sjukdom.

Vävnadsproverna skickades till patologen och när svaret kom tillbaka var det med en brasklapp om att det visserligen var en inflammation, men inte riktigt såg ut som det brukar göra vid Crohns. För att vara säkra tittade vi på vävnadsproverna igen mer noggrant. Då upptäckte vår patolog Simone Ignatova att det fanns springmaskägg i biopsierna. Men eftersom äggen är så mycket större än en tarmcell så såg de mest ut som en stor blobb i mikroskopet. Det kan förklara att man missade detta vid den första bedömningen.

Ytterligare ett fynd som avslöjades när mikroskopibilderna skärskådades var en honmask av arten Enterobius vermicularis, alltså vanlig springmask. Nästan alla svenskar har haft springmask, åtminstone som barn när man pillar överallt och sedan stoppar fingrarna i mun. Däremot ska inte springmask ge inflammatoriska symtom, utan de rör sig snarare på tarmens yta, även om de kan orsaka lite symtom när äggen läggs. När vi letade i litteraturen visade det sig att det fanns tre fall där springmask misstagits för just Crohns sjukdom.

Vid återbesöket fick patienten veta vad vi nu trodde var hans diagnos – mask! Han blev så klart förvånad. Han fick tablettbehandling och han slutade med kortisonet. Vid en uppföljande koloskopi fem månader senare syntes inga spår alls av vare sig inflammation eller mask och han var fortsatt symtom­fri.

Som vuxen kan man bli infekterad av springmask exempelvis om man äter dåligt sköljd sallat som man odlat vid sin sommarstuga. Men i de allra flesta fall ger det inga symtom.

Från patientens horisont var det ju jättebra att det handlade om mask. Crohns sjukdom finns det ingen bot mot i dag, men mask går lätt att behandla. Vi publicerade detta udda fall i Case Reports in Gastrointestinal Medicine. När jag kikade på artikeln igen nu hade den blivit citerad en handfull gånger, så någon har haft glädje av att vi tittade att varv till, förutom patienten.

Lärdomen är att även om det vanliga är det vanliga, så ska man försöka vara öppen för att tänka lite bredare och även fundera på ovanligare sjukdomar och orsaker till patientens symtom. En äldre kollega har sagt att om man aldrig hittar något ovanligt, utan bara det riktigt vanliga, ska man nog inte jobba som doktor.

Jag brukar unna mig en sådan här ”spökjakt” i halvåret, när jag får lägga extra energi på att utreda något som verkar märkligt. Ibland ger det spännande resultat. Vid ett tillfälle hittade jag en patient som hade en tidigare oupptäckt genetisk profil, som ledde till att järn lagrades upp i levern. En annan gång hade en patient en väldigt ovanlig variant av gallvägssjukdom. Men oftast hittar man inget och då är det ju pengarna i sjön.

Under de senaste åren har jag allt mer fokuserat min tid på levern och jobbar i dag nästan uteslutande med leversjukdomar, något som jag tycker är jättespännande. Vi har fokuserat på att utveckla metoder för att diagnosticera levern utan att behöva ta vävnadsprover med nål. Med magnetkamera kan vi mycket exakt mäta mängden fett och järn. Och med hjälp av en vibrator som skakar levern kan vi också få en uppfattning om hur mycket ärrvävnad som finns. Ärrbildning gör levern styvare, vilket påverkar hur vågrörelserna inuti levern ser ut. Nu jobbar vi intensivt med att försöka mäta graden av inflammation.”

Berättat av Mattias Ekstedt för Lotta Fredholm.