”Vem är du om kriget kommer?”

”Det kan bli krig i Sverige”, sade civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin (M) på årets Folk & Försvar. Även överbefälhavaren Micael Bydén betonade vikten av att var och en i landet rustar sig mentalt för krig. Han uppmanade alla att titta på nyhetsrapporteringen från Ukraina och ställa sig själv de enkla frågorna: Om det här händer här – har jag då saker på plats? Vad ska jag göra? ”Ju fler som har tänkt, funderat och förberett sig, desto starkare är vårt samhälle”, sade överbefälhavaren i TV4. Det är ett gott råd, sett till både empirisk erfarenhet och forskning.

Samhällen har en fantastisk förmåga att utstå även de svåraste påfrestningar. Inom populärkulturen finns otaliga exempel på när krig, katastrofer, rymdinvasioner och zombie-apokalypser leder till att världen faller samman i anarki. Men tvärt emot fiktionens dystopi är verkligheten en annan. När de utsätts svåra påfrestningar tenderar samhällen att öka sin kollektiva motståndskraft. Ett tydligt exempel är London under andra världskrigets terrorbombningar. Man var rädd att den brittiska befolkningens kampvilja skulle knäckas. Men effekten blev den motsatta. Staden och dess medborgare led självklart oerhört. Men ju mer tyskarna bombade, desto mer beslutsam blev den brittiska befolkningen i sitt försvar. Samma effekt sågs i de allierades bombningar av Dresden senare i kriget.

Vid svåra påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas och individers energi inriktas till samhällets bästa. Oaktat om det är försvunna personer, skogsbränder, pandemier eller ett uttalat krigstillstånd. Man brukar tala om detta i termer om resiliens – en förmåga att anpassa sig efter nya förutsättningar. Detta går dock alltid lättare om både individer och samhälle har en beredskap – både mentalt och fysiskt – för att hantera hotet. Omställningen sker då snabbare och samhällets kollektiva insats blir mer effektiv. Sverige har tacksamt nog länge varit förskonat från krig och konflikt. Men detta gör också att den mentala omställningen blir större att bara acceptera möjligheten att något skulle kunna hända.

Vi människor lär oss att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla mentala strategier. Inom psykologin benämns detta för coping. Exakt hur vi gör det är starkt individuellt. Jämför med hur olika vi hanterar svårigheter och motgångar i vardagen. Men det sker generellt via känslofokuserad coping (att hantera sina känslor) eller problemfokuserad coping (att påverka situationen). Båda är ofta nödvändiga och närvarande. Men exempel på känslofokuserad coping kan också vara distansering eller förnekelse. Kan vi övertyga oss själva och andra om att situationen nog inte är så allvarlig, eller att sagespersonen överdriver, behöver vi inte ta hotet på allvar. I alla fall inte just då.

Den problemfokuserade copingen blir ofta mer aktuell i påfrestande situationer. Det kan handla om att planera, se på nyheter och söka information, samt inte minst att tillskansa sig nya färdigheter. Det kommer aldrig vara möjligt att förutsäga och förbereda sig för allt, men ju bredare vårt register är, desto bättre kommer vi må och prestera. När vi känner att vi kan fortsätta leva och fungera även i extrema situationer upphör de att vara lika extrema.

Ska jag åka till skyttegravarna om kriget kommer? Svaret är i de flesta fall nej. De militära förbanden kommer alltid att ianspråkta en relativt liten del av befolkningen. Den stora utmaningen i krig är ofta att få samhället att fortsätta fungera. För många innebär det helt enkelt att fortsätta sitt jobb men under svårare påfrestningar. För en lärare kan uppgiften vara att fortsätta stå vid katedern och undervisa, men med friktioner. Viss personal kan ha blivit inkallad till sin krigsplacering, vilket kan innebära större elevgrupper. Klassrummet kanske inte alltid har el eller vatten, skolskjuts och bespisning kan ha begränsningar, och i värsta fall får läraren omgruppera eleverna ner i källaren och fortsätta undervisningen där.

Exemplet är inte fiktivt. Kriget i Ukraina började 2014, när Ryssland annekterade Krim, och då gick de i dag yngsta ukrainska soldaterna i låg- eller mellanstadiet. Nu har vissa av dem, i en forcerad utbildningstakt, genomgått utbildningar på avancerade vapensystem, samtidigt som de dessutom innovativt har utvecklat systemen. Det hade inte varit möjligt om de inte hade haft med sig en gedigen utbildning från skolan, förmedlad av lärare som fortsatte att stå vid katedern under svåra förhållanden.

Motsvarande exempel finns för de flesta yrkesgrupper.

Alla krig kommer också förr eller senare till ett slut, och en post-konflikt kommer kräva ansvarsfulla samhällsmedborgare för att återbygga vad som gått förlorat efter att vi vunnit.

Alla kan också göra något mer. Samhället är inga andra än vi som bor i det. Gamla som unga, rika som fattiga. Alla kan göra en insats i frivilligorganisationer som Röda korset, kommunens frivilliga resursgrupper, eller bara genom att engagera sig som ledare inom scouterna eller andra ideella organisationer. Alla kan också sträcka ut handen till grannen vi normalt inte ens hälsar på. Inte bara med det slentrianmässiga ”hur’e läget?”, utan att på riktigt fråga hur de mår och ta sig tid att lyssna på svaret. Det sociala stödets betydelse kan inte nog understrykas i svåra situationer.  

Det är i fredstid vi ska bli dem vi även vill vara i händelse av krig.