Somliga gick till skolan i trasiga skor

Sedan folkskolans införande på 1840-talet har barn över hela landet, fattiga som rika, dagligen vandrat till skolan. Alla har vi haft en skolväg, även om våra vägar kan ha varit kantade med olika glädje­ämnen och svårigheter. I dag pratas det ofta om för­delarna med att gå eller cykla till skolan, i stället för att åka bil eller buss. Men samtidigt präglas diskussionen av de vuxnas oro för faror på vägen, som trafik och främlingar.

Från äldre generationer får vi ofta höra om kalla vintrar, mörker, djup snö och långa och besvärliga skolvägar. Det finns en allmän bild av att barns skolvägar förr var i det närmaste orimligt krävande. Berättelserna kan ses som ett sätt att markera skillnader i barns livsvillkor mellan ”då” och ”nu”, att påpeka hur annorlunda allt var förr. När människor talar om historiska skolvägar, eller återberättar självupplevda erfarenheter av hemska och långa skolvägar, är vuxenvärlden ofta utelämnad ur berättelsen. Var de vuxna inte oroliga? Brydde de sig inte om hur barnen hade det? Hur kunde föräldrarna släppa ut sina barn på de långa och svåra skolvägarna?

Sådana frågor väckte vår nyfikenhet och som historiska geografer ville vi ta reda på hur  barnens skolvägar har sett ut sedan folkskolan infördes. Vi ville veta vilka svårigheter barnen mötte och om dessa förhållanden sågs som problem i samtiden.

Vår forskning rör tiden från folkskolans införande fram till 1930-talet. Detta är en period när barnen oftast gick till fots – skolskjutsningen tog fart först senare. Genom att titta på barns skolvägar bakåt i tiden kan vi se den yngre befolk­ningens vardagliga rörelsemönster och närvaro i landskapet. Varje skoldag krävde betydande förflyttningar – barnafötters rörelser genom skogar och längs med landsvägar – för att nå skolan. Myten om den besvärliga skolvägen i det förflutna blir verklig när vi dyker in i historiska källor. I skolmyndigheternas rapporter och då­tidens dagstidningar framhävs ofta de ut­maningar som barnen och deras familjer stod inför när de unga skulle ge sig ut på sin dagliga skolväg. Många barn hade flera kilometer att gå till skolan, ibland uppåt en mil. Och sedan lika långt att gå hem.   

Problemen med skolvägarnas längd uppstod främst på landsbygden. I städerna var avstånden generellt kortare. Det fanns också andra skillnader, som mellan slättbygder, där befolkningen ofta bodde tätt, och mer vidsträckta skogs- och fjällbygder med större avstånd, då befolkningen bodde glest. Lokalt kunde det även finnas kännbara variationer där vissa barn hade längre att gå än andra, beroende på var deras hem låg i förhållande till skolan. Många av barnen på den svenska landsbygden kom till exempel från fattiga torpar- och statarfamiljer. Särskilt torparbarnen hade ofta stora avstånd att bemästra i sin vardag, eftersom de bodde i skogarna, långt från skolan. Mönstret återspeglar det dåtida jordbrukssamhällets geografi, även om det såklart fanns variationer och undantag. Förenklat var det ofta mindre bemedlade familjer som bodde i just de gårdar, boställen och torp som låg längre bort från bygdens mer centrala delar. Och det var i de centrala delarna av socknen, där skolan, kyrkan och de lite större vägarna fanns, som de rikare bondgårdarna och herrgårdarna i högre grad låg.

Den besvärliga skolvägen handlade emellertid inte bara om långa avstånd. Vägarna till de mer avlägset belägna bostäderna verkar dessutom ha varit sämre – ofta saknades ordentliga vägar till ensliga torp och nybyggen. Skolvägen kunde vara svår på flera sätt. Det kan vi se i följande citat från en skolinspektör där han häpnar över barnens vandrande till skolan i Härnösands stift kring
slutet av 1800-talet:

”Under mycket hårda dagar och svåra snö­stormar (…) må man ju ej förundra sig öfver ett barns hemmavaro, helst när vägen är lång; men mången gång har jag förundrat mig öfver dess inställelse i skolan sådana dagar och modiga färd öfver snöig led. Af beklädnad är det ofta brist på skor, som håller barnet hemma; ty när tårna sticka ut blöder snart foten på frusen och stenig mark.”

Skolvägen kunde alltså vara svår att bemästra utan bra kläder och skor, eller utan stärkande matsäck. Just trasiga skor nämns ofta som ett problem i det historiska källmaterialet som vi har tittat på. Väder, vind och mörker kunde också göra skolvägen ännu tuffare att övervinna. Dessa motiga faktorer staplades inte sällan på varandra, särskilt för barnen från fattigare familjer. Förutom att många av de fattiga familjerna bodde långt från skolan så hade fattiga hushåll det svårare att förse barnen med ordentliga kläder, skor och matsäck jämfört med mer välbemedlade familjer – och särskilt avgörande blev detta om det var en lång skolväg. De hade också svårare att bistå kämpande barn med hästskjuts och sällskap på vägen i snöstormar och mörker. Fattiga föräldrar var bundna av arbete och ägde varken häst eller vagn.

I en minnesuppteckning beskrev en man som växte upp i Uppland det på följande sätt: ”Det var dock sällan vi barn från torpen blev hämtade med skjuts, ty oftast var våra fäder i herrgår’n.” Här kan vi se att det inte bara var så att många fattiga familjer bodde långt från skolan. Det var också så att familjers knapphet fick störst konsekvenser för de barn som hade lång skolväg och dåliga vägar att gå. På det stora hela handlade alltså den besvärliga skolvägen inte bara om det rena avståndet i kilometer, utan också om socioekonomiska faktorers påverkan.

Resursstarkare familjer, med tillgång till tid, häst och mat som kunde avvaras, hade större möjlighet att hjälpa sina barn att ta sig till skolan även när avstånd, vägar och väder var krävande. För barn i fattiga familjer saknades oftast dessa resurser.

Barnens kamp med skolvägen gick inte obemärkt förbi. I vårt källmaterial kan vi se att de vuxna var väl medvetna om problemen. Föräldrar, privatpersoner, lärare och församlingar engagerade sig för att tackla de utmaningar och ojämlikheter som blev tydliga under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet.

Ett konkret sätt att minska längden på skolvägarna var att etablera fler skolor, eller flytta befintliga skolor inom en socken, en idé som ständigt debatterades och som också genomfördes på många håll. Vissa föräldrar försökte även själva att förkorta sina barns skolväg genom att ordna så att barnen kunde gå i mer närliggande skolor i grannsocknar. För att underlätta för barnen, särskilt de yngre, de mindre bemedlade och de med långa vägar att gå, anpassades skolgången under året med exempelvis varannandagsskola. Denna form var vanlig på landsbygden där skolvägarna för många barn var långa, även om centrala skolmyndigheter egentligen strävade efter att skolundervisning skulle ske varje vardag.

Under den mörkaste och kallaste delen av året var skolorna ofta stängda för att barnen skulle slippa besvärliga väg- och väderförhållanden. På flera platser i landet sköts den allmänna starten på vårterminen fram för att underlätta för barnen. Vissa såg dock vintern som en möjlighet för att kunna ta sig till skolan på enklare vis, då skidåkning och frusna sjöar underlättade och ibland förkortade transporten. Men vintern innebar också faror. I källmaterialet kan vi läsa om oroade föräldrar som idogt testade isarna innan de lät barnen gena över sjöars frusna vatten för att nå skolan. Vi hittar också berättelser om familje­medlemmar som mötte barnen när det blev mörkt, eller som hjälpte till när vägarna blockerades av snö eller vatten.

Föräldrar och äldre syskon följde ibland med på första skoldagen eller markerade skolvägen i förväg för att små barn skulle kunna hitta till skolan på egen hand. Även kollektiva föräldrainsatser förekom, som den skolstrejk som föräldrarna i Värnamo anordnade år 1914 i protest mot barnens besvärliga skolvägar.

Det fanns en medvetenhet om matens betydelse, både i skolan och på vägen dit, men alla familjer hade inte råd att ge sina barn mat­säck. För att kompensera för bristen på mat togs både offentliga och privata initiativ. Under kalla månader erbjöd vissa skolor varm mat eller mjölk till fattiga skolbarn, som på grund av långa skolvägar inte heller kunde gå hem under matrasten. I Dalarna användes inkomster från en hundskatt för att finansiera frukost åt fattiga barn med långa skolvägar. Detta var före den tiden då skolor i Sverige började erbjuda mat till alla elever, något som ökade under 1900-talet.

Även enskilda lärare försökte förbättra barnens situation genom att starta föreningar, arrangera välgörenhetsbasarer och skriva insändare i tidningar, där de bad läsarna om kläder och skor till behövande skolbarn. Vissa skolor lånade ut skor till barn som saknade sådana. I källmaterialet kan vi även läsa om gummor i stugor, som lät barn värma sig och torka vantarna på vägen från skolan, och om rika damer som donerade både välling och tofflor till barn med långa skolvägar.

Vuxenvärlden försökte alltså på olika sätt att underlätta för barnens färd till skolan och hantera de problem som fanns, utifrån de förutsättningar som de hade. Precis som i dag fanns det oro och engagemang kring barns skolvägar.

Den allmänna folkskolans införande innebar alltså att bygdens vägar och stigar blev befolkade av barn på nära daglig basis. De slog ofta följe med varandra och skolvägen skapade en ficka av tid och rum i barnens vardag, en vardag som annars var fylld av plikter och arbete. Både syskon och barn från närliggande gårdar fick nu möjlighet att umgås utan vuxnas inblandning. För de yngre barnen framkommer att sällskap av äldre barn i vissa fall sågs som en nödvändighet från vuxenvärldens håll. Till exempel fick de yngre barnen vänta med att gå hem från skolan tills de äldre slutat sin skoldag. På samma sätt kunde skolstarten skjutas upp ett helt år om ett barn från en avlägsen gård var ensamt i skolålder.

Barnen drog ibland nytta av den möjlighet som skolvägen gav, och särskilt hemvägen erbjöd tillfällen till kvardröjande och lek med de andra barnen. I ett minne från 1920-talets Sörmland beskrivs detta:

”Skolvägen var cirka 2 kilometer. Vi gick ’Nya vägen’ på morgonen. Hem gick vi ibland ’Gamla vägen’ för att få sällskap med barnen från de andra av brukets små samhällen […] den gick genom två betesskogar med alltså fyra grindar att öppna och stänga sommartid. En grind var särskilt lämplig att åka på så länge gångjärnen höll […] Vid häftiga regn och snösmältning försenades ofta hemfärden genom att vi gjorde vattenrännor.”

Till skolan hade barnen troligen oftare bråttom och det kan vara en orsak till att det nästan uteslutande är lek och hyss på hemvägen som beskrivs. I vissa skolor valde läraren ut ordningsmän bland barnen som skulle hålla uppsikt över de övriga under hemvägen. De skulle rapportera till läraren om barnen inte gick ordentligt och hälsade på alla på vägen. Så helt fria från de vuxnas ögon var de inte.

Det fanns alltså förhållningsregler för hur barnen skulle bete sig på skolvägen. Förutom att de skulle hålla sams och niga och bocka åt vuxna de mötte hade många barn bråttom hem efter skolan, särskilt barn från fattiga familjer där behovet av arbetskraft var stort. En kvinna från Västmanland beskriver sin skolväg på 1920-talet:

”vi […] hade nog hyss för oss på hemvägen, åtminstone när det var fint väder. Och då fick man bannor vid hemkomsten, för på den tiden fick barnen hjälpa till hemma, bära in ved och ge djuren mat och så vidare.”

Beslutet att införa en allmän skola skapade nya möjligheter till utbildning – en skola som skulle vara för alla. Det innebar dock också nya situationer i barns och föräldrars liv och redan existerande ojämlika förhållanden i samhället blev än mer kännbara. Införandet av den allmänna folkskolan synliggjorde på så sätt samhällets ojäm­lika förutsättningar och ledde senare fram till insatser som skolbespisning och skolskjuts, för att få en mer rättvis skolgång för alla.

Även om det finns mycket som skiljer dåtidens samhälle och skolvägar från nutidens, blir det tydligt att allt inte är nytt under solen. Skolvägen som fenomen finns kvar, och engagerar ännu vuxenvärlden. Förutsättningarna för att ta sig till skolan – och klara den – varierar fortfarande. Än i dag skriver medierna om barn med långa eller farliga skolvägar och föräldrars oro. Än i dag finns föräldrar som saknar tid och ekonomiska resurser för att hjälpa sina barn. Det förflutna är inte alltid ett främmande land.

Artikeln bygger på forskning som de tre forskarna publicerat vetenskapligt i tidskriften Norwegian Journal of Geography, 2022: ”Walk a mile in someone else’s shoes: The difficult school route and how it was managed during the emergence of the Swedish folkskola 1840–1930.”